..Ventilation..
men jag vet inte vad jag ska skriva om. Det känns faktiskt inte okej att skriva om hur
jävla lycklig jag är hela tiden, hur jag svävar på rosa moln & lever i en saga. På nått
sätt känns det bara jävligt dumt, finns anledningar till det oxå men det tänker jag inte
nämna i bloggen. Det känns som att jag lever i en saga men i alla sagor händer det
även dåliga saker, hur mycket vi vill eller inte. Det är kanske inte så hemskt som jag
får det att låta men jag tycker bara det är otroligt jävla trist att det behøva kännas såhär.
På tal om ensak som jag måste få ventilera om, vet inte vars jag ska gøra det annars,
jag vet inte hur många som kommer fatta men som alla vet så gillar jag inte att hänga ut folk
å det är som att jag berätta men ändå inte. Jaja till saken, jag har valt att ta avstånd från en
person som jag är jävligt glad i før att den personen gør saker medvetet/omedvetet før
att det är små kul att jävlas. Det är egentligen bara så den personen är, jag brukar ha jävligt
kul åt det, men när jag märker att det irriterar folk i min omgivning måste även jag sätta ner
en fot & säga att det inte är okej. Jag tycker att det är førbannat jävla trist, det är mitt eget
val å ändå känns det så jävla jobbigt! Jag vet att den personen alltid ställer upp før mig,
finns där och lyssnar även fast den inte behøver. Jag hoppas dom här känslorna lägger sig
till ro snart & att jag kommer kunna sluta tänka på det som en negativ grej, det kanske är bra?,
ja i nu läget vet jag inte mycket, men jag ska ge det tid.
Førutom min älskling ska jag säga till er helt ärligt att jag känner mig jävligt ensam, den
personen jag egentligen pratar mest med før tillfället är min lillasyster allt annat känns
bara som kaos i min vardag. Jag känner inte før att umgås med någon, jag känner inte før
att prata om mina känslor, jag känner bara før att komma bort, inte från byn eller min familj
utan från all besvikelse som funnits/finns i min omgivning just nu. Bort från vännerna in i
mørkrets ensamhet, där trivs jag bäst just nu, tror inte att det är så många som førstår det
eller så många som vet det, men nu ger jag iaf dom en chans att läsa det. Jag hoppas bara
mina vänner finns kvar när jag känner att jag orkar & gør dom inte det så är dom inga riktiga
vänner. Vill inte att någon ska ta åt sig nu, men det finns säkerligen dom som kommer gøra
det iaf, jag tycker att ordet vänner før mig har fått en helt ny betydelse det här året, jag har
verkligen børjat fundera på vad jag säger & till vem, jag vågar inte øppna min før någon på
det sättet längre, vännerna glider allt längre bort från mig & vissa vänner førstår jag mig helt
ärligt inte på längre. Många av dom är inte ens inom räckhåll før att jag ska nå dom!
Allt är så jävla trist på den här fronten, usch ne tack bloggen før att du finns och tack till alla
som känner sig før att førstå & gør ni inte det så testa gøra det, før just nu är det guldvärt.
Jag behøver bara en andningspaus :)
..Ultimata idén..
Jag ska dricka vatten hela kvällen och lura henne att det är sprit sedan
ska jag försöka få henne att hålla mitt tempo =D
..Farfar..
Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att säga grattis!
I våras hade jag aldrig vågat blicka såhär långt framåt, det var sjukt kämpigt,
det var sjukt svårt att se dej ligga i sjukhussängen och magra bort.
Å då hade du varit sjuk länge, åkt in på sjukhus så många gånger så man tappade
räkningen & opererats lika många gånger. Jag var så sjukt rädd, rädd för att förlora min stora idol,
en underbar människa. Jag minns speciellt en gång när jag var på sjukhuset, det var när du hade
blivit flyttad till gve lasarett, första gången jag skulle hälsa på. När jag gick in i rummet tog några steg
blickade över dom fyra sängarna, letade och letade, men sedan såg jag där låg du, på vänster
sida av rummet i sängen bredvid fönstret, blundade och lyssnade på mp3. Jag kände knappt igen dej.
Jag kände den brännande känslan bakom ögonlocken vände mig om och gick ut i korridoren,
den gången var jag så sjukt glad att du blundade, det gav mig tid att samla krafter.
Jag stod där i korridoren tog flera djupa andetag intalade mig själv att jag inte kan visa mig svag när du
är så förbaskat stark. Jag tog några andetag till och gick sedan in i rummet! Blicken & leendet du gav
mig när du såg mig komma, kommer jag minnas för alltid, du var så glad över att se mig, du tyckte jag
hade vuxit och blivit kvinnlig. Du satte dig upp i sängen och bjöd mig på godis, du satt där och försökte
vara stark, redan då såg jag hur hårt du kämpade, du kämpade mot sjukdomen för att få vara kvar
hos oss. Jag stannade och pratade om allt möjligt, om pimpel tävlingen, familjen, livet, sjukdomen
och om undersökningarna du skulle göra samma dag. Jag sa att allt skulle gå bra, att du inte behövde
oroa dej, jag försökte få dig att känna dig lugn. Jag stannade så länge tills jag såg att du inte orkade
längre att du behövde få vila, jag sa hejdå och sa att jag kommer förbi i morgon.
Jag promenerade längst vägen bort från dom vita väggarna, hem till en kompis och jag tror
aldrig den vägen känts så lång. Jag kände den brännande känslan bakom ögonlocken hela vägen
men jag hade beslutat mig för att vara stark, att inte gråta. Jag kom fram, öppnade dörren till min
kompis och satte mig i soffan, han frågade hur du mådde och jag sa att du mådde bra. Sedan brast
det, sedan kom tårarna, rädslan & alla andra känslor. Då ångrade jag att jag hade sagt att jag skulle
komma dagen efter. Jag ville inte fara innanför dom vita väggarna, men det gjorde jag! Jag var där
varje dag jag hade tid, så fort jag var ledig åkte jag in till stan för att komma förbi dig.
Nu kan jag bara känna glädje över varje år som går, varje år du blir ett år äldre.
Det är glädje att se dej åldras, jag uppskattar tiden med dig på ett annat sätt nu, vi vet inte
när livet slutar, så uppskatta stunderna med dina nära och kära. Passa på att leva med dom
medans dom finns, för dom kommer inte alltid finnas där.
..Formad av livet..
rädd för att göra en massa misstag, rädd för att inte hinna med en massa saker som
jag vill i mitt liv, rädd för göra folk besvikna, rädd för att inte kunna leva upp till mina egna
förväntningar på mig själv. Vet att jag skrivit förut att jag är rädd för att våga leva och det
är jag, jag är sjukt rädd! Jag vet att jag går miste om en massa och jag vet att jag inte har en
någon anledning att vara rädd. Men i 10 år av mitt liv har jag lärt mig att när saker börjar gå bra
när jag verkligen försöker leva livet fullt, är lycklig så kommer det alltid ett bakslag, det kanske
är min rädsla för att det ska hända som gör att det händer, jag vet inte.
Det är sant som dom säger att att livet formar en, på många sätt tycker jag att jag har formats
till en bättre människa som har lärt mig att hantera smärt & sorg och se människor med andra ögon,
jag tycker att jag är förstående och en bra lyssnare. Men jag är en tänkare jag överarbetar och tar för
allvarlig på saker, jag gör små grejer stora och det drar ibland ner mig i skiten, det gör att jag inte kan
slappna av. Det låter helt galet men juh mer jag tänker på det desto klarare blir det, jag är rädd
för att vara lycklig & jag är sjukt rädd för att bli sårad eftersom det händer hela tiden. Jag är rädd
för dom val jag gjort den senaste tiden inte är rätt. Jag är rädd att dom valen kommer såra mig mer
än vad jag trodde från början, det kanske inte var en sån smart idé att släppa in dig i mitt liv igen.
Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att leva med att jag inte kände dej, det är så mkt
frågetecken, saker jag skulle behöva reda ut, men som är för jobbiga att ta tag i.
Jag är världs bäst på att skjuta känslor fram för mig, jag har gjort det länge och jag har lärt mig av
den bästa. Jag hoppas bara att mina fel & brister inte smittar av sig på dom ser upp till mig, jag
hoppas att dom ser mina starka sidor istället för mina svagheter och mest av allt hoppas jag att dom
slipper bli formade av livet på det sättet jag har blivit.
..Helvetes slut..
..Reason to cry..
Jag orkar inte nå mer, jag orkar inte med det här nå mer, jag är less på att bli
besviken gång på gång! Jag är less på att mitt hopp rivs ner igen och igen.
Jag är så sjukt less på att tro på dej, jag är så less på att höra en massa falska förhoppningar.
Jag slappnar inte av längre när det gäller det här, jag går runt på nålar hela tiden.
Jag orkar inte se personen jag vuxit upp med bara försvinna, förstöras av en massa skit, hamna
i en massa skit hela tiden, det är en ond cirkel som jag bara vill bryta! Jag vet att jag inte kan göra
nått, utan bara acceptera allt. Jag känner mej så sjukt maktlös, jag klarar inte av att bara stå
och titta på medans allt jag älskar med dej bryts ner i små bitar! Jag vet inte vem du är längre!
Jag vet inte ens om jag vill veta, jag vill minnas dej som personen som alltid varit vid min sida,
vid högtider, vid skolbänken, i min vardag, genom svåra tider & skratt och lek!
Jag är fruktansvärt rädd, rädd att det här aldrig kommer att vända, dom säger att du måste hamna
så långt ner i skiten innan det vänder! Men hur långt ner i skiten ska du behöva hamna, du är juh redan
där nere :/ Jag är så sjukt rädd, så sjukt rädd att förlora dej, jag vet redan hur det känns att vara
jävligt nära på att förlora dej! Varje gång jag ser dej kramar jag om dej som att det vore den sista,
för sanningen är den att jag inte vet när det blir. Jag vågar knappt tro nå mer, jag orkar inte längre!
Jag är bara rädd att varje gång är den sista, att varje gång jag säger att jag älskar dej är den sista!
Vad som än händer, vad du än gör & vem du än är, kommer jag alltid älska dej av hela mitt hjärta!
..Mina ord & mina tankar..
Jag känner för att skriva, jag känner för att skriva ut mina känslor och drömmar,
men finner inte tillräckligt bra ord för att beskriva dom så jag låter bli.
Jag är bara jävligt tacksam, jag är tacksam för det liv jag får leva, dom känslorna jag får
känna och dom personer som finns i liv utan att svika. Jag är otroligt lycklig för att jag
fann dej, du är en av anledningarna till att jag mår såhär bra. Jag känner mig så levande, jag
njuter i så stora drag att det känns syndigt! Får man verkligen må såhär bra?
Jag har funnit styrkan i mig själv att förlåta & att ge folk en andra chans.
Jag tycker att jag har lyckats hitta en bra balans i livet, jag fokuserar på det som får mig att
må bra, jag har funnit mig själv igen, en person som jag för länge sedan tappade, det känns
bra att vara tillbaka i livet. Efter allt jag varit med om, efter allt jag tagit mig igenom, så vet
jag hur stark jag är i mig själv. Det har varit en förbannat lång och jobbig resa men det har
jag gett mig så mycket insikt i saker och ting. Jag vet att jag klarar mig ensam om jag måste,
jag har alltid vetat att jag är stark ensam, jag gillar t.o.m att vara ensam. Ibland njuter jag
av ensamheten så pass mycket att jag blir rädd, men ensamheten omger mig i en trygghet,
en trygghet där jag får ha mina tankar ifred, jag älskar mina tankar och jag älskar att jag
väljer om jag vill dela dom eller inte! En sak ska du veta även fast jag gillar att dra mig
undan så kommer jag aldrig dra mig undan från dig! Du är allt jag någonsin drömt om!
Det blev att skriva om mina känslor, med ord från hjärtat!
.."Vänner"..
Jag är inte säker på vad det ordet innebär längre! Två personer som jag absolut inte
förväntade mej skulle gå bakom min rygg och spotta mej i ansikte har gjort det, det här året!
Två människor, som jag trodde stod mej jävligt nära, som jag har haft så jävla
kul med, personer och som jag har kunnat berätta allt till! Dom vännerna vet jag inte ens vars jag
har nå mer! Kan man ens kalla såna vänner, vänner!? Känner mej så jävla sviken!
Jag tyckte det den ena "vännen" gjorde var svinigt men det där här "vännen" har gjort är sju resor
värre, dessutom handlar det inte bara om att det är jag som kommer till skada. Det finns även en person
som har betytt så sjukt mkt för mej, den personen vet jag inte ens vem han är idag, vars är han jag
lärde känna? han skulle aldrig göra såhär! Jag är chockad och sjukt äcklad, det här är bara helt
sinnessjukt! Jag har ställt ett ultimatum idag, hon får helt enkelt välja mellan oss, för jag pallar inte
med att se henne i ögonen om det fortsätter såhär! Jag är så sjukt besviken, arg & ledsen!
Funderar allvarligt att låta henne gå, vill jag verkligen ha såna här vänner i mitt liv, men alla förtjänar
väll ändå en andra chans, får se om hon tar den! För hon får bara en chans sen äre kört!
Har världen gått och blivit helt jävla sinnessjuk?
Är folk så jävla desperata över lite uppmärksamhet!
..Tom..
..Love is blind..
Kärlek omger en med så sjukt mycket lycka och värme men den kan lika fort vända och orsaka
en, en massa smärta. Kärlek är oundviklig och väldigt svår att förstå sig på, den blåser liv i gamla
flammor, får folk att gå åt olika håll, och håller döda saker levande. Kring kärlek finns det så sjukt
många frågetecken, så många att man aldrig kommer sluta fundera över den. Jag har t.ex. ingen
aning om varför jag skriver det här, känns bara skönt att lufta tankarna om man nu kan kalla de det!
Kärleken har fått mig att gör sjukt många dumma saker, saker som jag inte riktigt kunde rå för, saker
som jag inte heller kan ångra, saker som jag bara var tvungen att göra, saker som jag vet har sårat folk,
saker som jag inte riktigt kan be om ursäkt för, men som jag ändå har dåligt samvete för. Om du läser,
så vill jag bara dela mina tankar, innerst inne tror jag att du förstår mig. Jag ville inte såra dej medvetet
om jag nu har sårat dej, jag ville inte förstöra även fast jag vet att det inte är pga mig ni gått skilda
vägar. Jag var bara mitt i något jag inte kunde ta mig ur, där mina känslor var det viktigast. Jag har
tänkt på dej många gånger, men det har varit lättare att skjuta bort dej att låtsas som att du inte fanns,
vissa gånger har jag bara velat skrika, ta mig ur det här och släppa taget. Ibland har jag faktiskt tyckt
riktigt illa om mig själv, jag kan t.o.m förstå att dina tankar om mig inte är speciellt höga! Å det gör inte mig någonting, du får tycka vad du vill om mig. Jag vet själv varför jag befann mig i den situationen som
jag gjorde, jag var där av samma anledning som dig. Love is blind, love is blind!
..I can´t close my eyes..
Jag fryser även fast jag ligger inbäddad i två täcken, svårt att bli varm när
kylan kommer inifrån. Tanken på att svaret närmar sig med stormsteg gör
mig illamående och dyster, vet inte varför jag känner såhär är väll rädd för
vad det ska visa, väll är fel ord jag är livrädd! Jag är så osäker på mig själv
just nu, som sagt jag vill stå bakom dig hela vägen, men klarar jag av det?
Egentligen är jag ganska korkad som ens låter dom här tankarna snurra runt i min
hjärna, men jag kan inte blunda än mindre inte bry mig. Det här är iaf ett steg som
måste tas, ett steg i rätt riktning, snart har ovissheten förhoppningsvis nått sitt slut.
Jag känner mig kluven, jag vill det du vill men bara halvhjärtat, för inombords hoppas
jag på ett helt annat svar, det skulle vara det enklaste, men vem säger att den enklaste
vägen är den rätta!? Jag är rädd för att jag kommer svika , att jag kommer bli tvungen
att lämna dej ensam kvar för tro mig det är det sista jag vill. Den här osäkra, själviska
tjejen är så sjukt olik mig, jag är själv förvånad över vissa tankar! Men egentligen är det inte
själva ovissheten som dödar mig just nu utan mina tankar, tankar som borde vara förbjudet
att tänka, jag har kommit underfund med att jag är en tjej med alldeles för mkt sådant.
Jag hoppas bara att tiden tills svaret blir nådd inte är allt för långt bort, för jag klarar inte av
den här resan så mycket längre till, tankarna som cirkulerar i min hjärna är för tunga att bära.
..Vägen till sanningen..
Jag har börjat inse att jag kanske har blundat för verkligheten lite för länge, att jag
valt att skjuta bort det som är jobbigt. Ovissheten skrämmer mej något så fruktansvärt
just nu, jag är så jävla rädd att jag inte kommer kunna hantera sanningen, jag är livrädd
för att behöva fatta beslut jag inte vill göra! Jag hade velat veta att jag klarar av att stå
bakom dej till 110%, jag hoppas innerligt att jag gör det, jag hoppas att jag är stark nog.
Det spelar egentligen ingen roll, för gör det, är det mej det är fel på. Jag hoppas jag är stark
nog, för jag vill inte vända ryggen till och springa iväg. Jag vill finnas där för dej för alltid!
..Dimma bland hjärncellerna..
Sitter här i en fåtölj och tänker en massa, har miljontals tankar i min skalle som jag försöker
bli klokare på, vissa saker borde jag inte ens tänka på och vissa saker kan bara tiden utvisa.
Vissa saker har inte ens något svar och ibland undrar jag om jag ens vill veta :S
Jag vet att det är ett kaos i min kropp så mycket olika känslor just nu, men jag mest rädd, rädd för
sanningen tror jag eller ovissheten jag vet inte vad som är värst!? Ja ni hör juh ett enda stort kaos.
Om man bara visste så kunde man ta situationen där ifrån, men frågan är vilken väg man ska ta?
Jag vet inte vad jag känner kring en massa saker just nu, det är bara en enda röra. Jag vill så mycket
men frågan är om jag klarar av det, och isf på vilken bekostnad? Sedan är de här med att förlåta, jag
verkar inte lyckas klara av det :S Sedan mår jag skit för att jag inte kan och jag känner bara en enorm
press på att släppa det här. Men sanningen är den att jag kan inte, inte just nu och samtidigt äre för
jobbigt att börja rota i problemen, prata om det. Jag anstränger mej och försöker lossas som att det inte
hänt, frågan är om jag lurar någon? För inom mej känner jag bara obehag, irritation och besvikelse.
Nähe vissa problem måste lösas, går inte att skjuta dom framför sig hela tiden, men jag orkar inte
idag, inte i morgon men kanske till veckan. Vi får helt enkelt ta ett steg i taget förhoppningvis i rätt riktning.
..Saknad..
26 dagar sen! Ändå har jag inte kommit över det.
Det är sjukt mkt svårare att glömma eller glömma är väl fel ord men att förlåta. Helt ärligt så
kan jag fortfarande inte fatta att hon gjorde så, att en av mina bästa vänner gjorde så!
Det svider så sjukt mkt, men att inte kunna ringa lr umgås med henne svider nästan ännu mer, men just
nu klarar jag fan inte av det. Blir bara förbannad och ledsen så fort jag tänker på det, fattar inte att hon svek
mej :( Är så mkt i mitt liv som jag så gärna vill dela med henne, mina tankar och mina upplevelser, jag saknar
henne som fan, jag tänker inte ljuga! Det är sjukt tungt, men vad gör man när man inte pallar att ha henne runt
om kring sig. Jag hoppas innerligt att jag finner styrkan att förlåta henne snart, men även om jag förlåter henne
kommer det aldrig kunna bli desamma, allt är förstört! Nähe det här känns tungt, vet inte mer vad jag ska skriva.
..Mycket negativ energi..
Alla jävlar som ger mig dålig energi DRA ÅT HELVETE!
Är äckligt less på att bli ifrågasatt hela jävla tiden, att folk ljuger mig rakt upp i ansikte
nähe nu får vara nog. Tror tamejfan jag behöver komma bort och ladda om batterierna.
Längtar som fan till V kommer hem så att man har någon man litar på fullt ut att prata med
face to face, för just nu finns det inte en enda jävel i närheten, trist men sant! Snart spyr jag
galla över den hära bloggen oxå, men nå är det tur att den finns så att man kan skriva av sig
och tur att det är någon som klarar av att ta i mot skit utan att ta illa upp.
En sak som jag verkligen inte kan släppa är hur fan man kan komma till någon och i frågasätta
att man inte litar på dom för att man frågat dom något man undrar över och sedan komma ett
tag efteråt och berätta saker som gör att det inte fanns en enda anledning att lita på dom,
även fast man gjorde det och fick dåligt samvete för att man fråga dom nått från första början.
Nej jag tar det här jävligt hårt jag trodde verkligen att jag kunde lita på dej men tydligen så
kan man inte ens lita på dom som står en närmast, kan säga att det känns inte trygg att veta att
den personen vet en jävla massa andra saker om en! Visst jag kanske är hård och elak nu, men vah
fan hur fan ska man kunna behålla tilliten för en sån person, du var tamefan min bästa vän!
Helt ärlig så måste jag vara jävligt korkad som trodde det, nähe fy fan jag känner mej jävligt sviken
trist som fan att det skulle bli såhära. Men tro mej jag har lärt mej något riktig viktig lita aldrig på
någon annan än dej själv! Visst det är mänskligt att fela men såna här saker ska inte behöva hända.
Just i fan jag glömde säga dra åt helvete med allt!
Tur att jag är dålig på att formulera min ilska i ord annars hade jag låtit arg i det här inlägget.
..Ett steg framåt och två bakåt..
Jag känner mej så fruktansvärt frustrerad, känns som att jag hela tiden står och stampar på
samma ställe. Så fort jag kommer framåt kastas jag två steg bakåt igen. Det här är tydligen inte
meningen lr så äre precis det, det är. Vägen tillbaka ska inte vara enkel den ska vara förjävla svår
så att dom verkligen ser att man anstränger sig. Jag kämpar i motvind hela tiden och jag kan säga er
att det inte är ett dugg kul, men att jag kommer vara förjävla stolt efter att det här är klart.
Men just nu vill jag bara sätta mej ner och gråta, gråta i massor för att få bort all den dåliga energin
och kunna hitta nya igen. Tänk om man hade någon att dela den här resan med då hade det varit
betydligt enklare, men just nu står jag ensam vilket oxå är skönt för känslorna kring det här skulle jag inte
klara av att dela, dom vill jag helst hålla inom mej själv, men på resan, hade det varit kul med sällskap.
..Ge mej styrka att klara av det här..
..Tankarna snurrar runt..
Fick rysningar av att höra hennes röst och tårarna börjar rinna, jag tänker inte påstå att
jag kände Eva, jag har bara träffat henne ett fåtal gånger, men det är en kvinna som jag
beundrar! Hennes livslust och kärleken till livet är ingenting jag tar för givet, men dom flesta
tankarna går till hennes familj, hur dom klarar av att leva med allt, hur min tremänning klarar
av att leva utan sin mamma. Jag vet ju själv hur det känns att förlora någon.
För mej kändes det som att stå vid avgrunden och det känns som att man ska ramla ner in i mörkret.
Jag kan säga att livet fortsätter men varje dödsfall får en att tänka tillbaka, den kastar dej några steg
bakåt och det tar en stund innan du har byggt upp styrkan för att kunna fortsätta som vanligt. Jag vet
också att smärtan aldrig försvinner eller saknaden av dom, det kommer alltid finnas stunder som du
hade velat dela med dom. Men då får man tänka att dom tittar ner på en från himmelen och på det sättet
är med en än då. Jag vet hur jobbigt min resa har varit, det är tio år sen min bror dog och det har varit
fler som betytt nått som har lämnat livet efter han, jag vet hur man har brottas med sorgen och jag
brottas fortfarande med den ibland. Men att tänka att min tremänning som är 14 år ska behöva gå igenom
samma resa känns inte ett dugg kul. Jag pratade med henne på msn igår, vi pratade på om livet,
vad hon gjort dom senaste dagarna och då frågar hon mej om jag sett en film som hette wild child
och jag svarade att jo det har jag, då berättade hon att hon tycker att jag liknar en av huvudpersonerna,
jag svarade tycker du? och hon fortsätter att skriva "när mamma levde tyckte hon också det".
Det var då jag verkligen insåg att hon är borta att hon kommer inte tillbaka och att min tremänning
kommer vara tvungen att leva med det. Ibland är livet så jävla orättvist, det finns människor som
kastar bort livet och sedan finns det såna som verkligen kämpar för att få leva, för att få finnas kvar.
Vars fan finns rättvisan!? Jag kan bli så jävla förbannad men samtidigt så jävla rädd för att jag inte
uppskattar livet tillräckligt, att jag inte tar vara på stunderna jag har med dom jag tycker om.
Det är trist att döden måste inträffa för att man ska uppskatta livet lite extra! Nä låt det här bli en
påminnelse om det finns viktigare saker att fundera på än vardagliga lyxproblem...
..Ensam..
på hur livet hade varit om ni hade varit kvar här hos oss! Jag saknar er något så
fruktansvärt, hade velat spolat tillbaka tiden bara för att få säga hur mycket ni betyder
och hur mkt jag älskar er en sista gång. Hade velat se era ansikten igen och memorera
varje drag, era leenden och ljudet av eran röst, för att allt skulle vara mkt klarare än vad
det är just nu! Minnen börjar blekna och det skrämmer mej. Men en sak kommer aldrig att
förändras jag kommer älska er lika mycket, ni finns i mitt hjärta nu och för alltid.
..Livet är inte rättvist..
För ett tag sen träffade jag en underbar människa som fick mej att tappa andan,
jag har beundrat hennes styrka från första stund, hon är en sådan människa alla vill vara.
Hon brydde sig om människor och gav villkorslös kärlek till alla! Hon fyllde en med positiv
energi och fick en att tro på sig själv och sina drömmar. Men bakom allt bar hon på en sjukdom
som hon kämpade för varje dag, hon kämpade och kämpade för att få finnas kvar för sina egna.
Men sjukdomen hann ikapp henne och tog en underbar kvinna ifrån oss. Kommer alltid beundra denna
kvinna, hon är av en sällsynt sort, hon är en sådan människa man inte tar för givet och jag är väldigt
tacksam att jag fick träffa henne. Jag hoppas att du har lyckats finna frid, att du har fått dina vingar,
för här nere på jorden kommer du alltid vara älskad. Vi ska minnas stunderna med dej med glädje.
Du är saknad R.I.P Eva och tack för dom stunderna du gav oss.
