..Farfar..

Grattis på 70 års dagen! :)
Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att säga grattis!

I våras hade jag aldrig vågat blicka såhär långt framåt, det var sjukt kämpigt,
det var sjukt svårt att se dej ligga i sjukhussängen och magra bort.
Å då hade du varit sjuk länge, åkt in på sjukhus så många gånger så man tappade
räkningen & opererats lika många gånger. Jag var så sjukt rädd, rädd för att förlora min stora idol,
en underbar människa. Jag minns speciellt en gång när jag var på sjukhuset, det var när du hade
blivit flyttad till gve lasarett, första gången jag skulle hälsa på. När jag gick in i rummet tog några steg
blickade över  dom fyra sängarna, letade och letade, men sedan såg jag där låg du, på vänster
sida av rummet i sängen bredvid fönstret, blundade och lyssnade på mp3. Jag kände knappt igen dej.
Jag kände den brännande  känslan bakom ögonlocken vände mig om och gick ut i korridoren,
den gången var jag så sjukt glad att du blundade, det gav mig tid att samla krafter.
Jag stod där i korridoren tog flera djupa andetag intalade mig själv att jag inte kan visa mig svag när du
är  så förbaskat stark. Jag tog några andetag till och gick sedan in i rummet! Blicken & leendet du gav
mig när du såg mig komma, kommer jag minnas för alltid, du var så glad över att se mig, du tyckte jag
hade vuxit och blivit kvinnlig. Du satte dig upp i sängen och bjöd mig på godis, du satt där och försökte
vara stark, redan då såg jag hur hårt du kämpade, du kämpade mot sjukdomen för att få vara kvar
hos oss. Jag stannade och pratade om allt möjligt, om pimpel tävlingen, familjen, livet, sjukdomen
och om undersökningarna du skulle göra samma dag. Jag sa att allt skulle gå bra, att du inte behövde
oroa dej, jag försökte få dig att känna dig lugn.  Jag stannade så länge tills jag såg att du inte orkade
längre att du behövde få vila, jag sa hejdå och sa att jag kommer förbi i morgon.

Jag promenerade längst vägen bort från dom vita väggarna, hem till en kompis och jag tror
aldrig den vägen känts så lång. Jag kände den brännande känslan bakom ögonlocken hela vägen
men jag hade beslutat mig för att vara stark, att inte gråta. Jag kom fram, öppnade dörren till min
kompis och satte mig i soffan, han frågade hur du mådde och jag sa att du mådde bra. Sedan brast
det, sedan kom tårarna, rädslan & alla andra känslor. Då ångrade jag att jag hade sagt att jag skulle
komma dagen efter. Jag ville inte fara innanför dom vita väggarna, men det gjorde jag! Jag var där
varje dag jag hade tid, så fort jag var ledig åkte jag in till stan för att komma förbi dig.

Nu kan jag bara känna glädje över varje år som går, varje år du blir ett år äldre.
Det är glädje att se dej åldras, jag uppskattar tiden med dig på ett annat sätt nu, vi vet inte
när livet slutar, så uppskatta stunderna med dina nära och kära. Passa på att leva med dom
medans dom finns, för dom kommer inte alltid finnas där.

Kommentarer
Postat av: Mallesplace - Go My Own Way

Underbart fin text! Blev tårögd! Känner igen mig i allt de du skrev, min farfar är riktigt dålig och kommer aldrig mer bli frisk och aldrig mer vara som vanligt....

Men jag bearbetar de bra genom att jobba innom vården, jag ser hur människor är sjuka och tillslut somnar in... Detta har gjort mig mer förberedd på vad som komma skall.. Oj vilken lång kommentar de blev!

Ha en bra dag och hälsa farfar!

2010-08-07 @ 17:30:44
URL: http://mallesplace.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0