..Tankarna snurrar runt..
Har tagit mod till mej och lyssnat på när Eva var med i radion och pratade om sin cancer.
Fick rysningar av att höra hennes röst och tårarna börjar rinna, jag tänker inte påstå att
jag kände Eva, jag har bara träffat henne ett fåtal gånger, men det är en kvinna som jag
beundrar! Hennes livslust och kärleken till livet är ingenting jag tar för givet, men dom flesta
tankarna går till hennes familj, hur dom klarar av att leva med allt, hur min tremänning klarar
av att leva utan sin mamma. Jag vet ju själv hur det känns att förlora någon.
För mej kändes det som att stå vid avgrunden och det känns som att man ska ramla ner in i mörkret.
Jag kan säga att livet fortsätter men varje dödsfall får en att tänka tillbaka, den kastar dej några steg
bakåt och det tar en stund innan du har byggt upp styrkan för att kunna fortsätta som vanligt. Jag vet
också att smärtan aldrig försvinner eller saknaden av dom, det kommer alltid finnas stunder som du
hade velat dela med dom. Men då får man tänka att dom tittar ner på en från himmelen och på det sättet
är med en än då. Jag vet hur jobbigt min resa har varit, det är tio år sen min bror dog och det har varit
fler som betytt nått som har lämnat livet efter han, jag vet hur man har brottas med sorgen och jag
brottas fortfarande med den ibland. Men att tänka att min tremänning som är 14 år ska behöva gå igenom
samma resa känns inte ett dugg kul. Jag pratade med henne på msn igår, vi pratade på om livet,
vad hon gjort dom senaste dagarna och då frågar hon mej om jag sett en film som hette wild child
och jag svarade att jo det har jag, då berättade hon att hon tycker att jag liknar en av huvudpersonerna,
jag svarade tycker du? och hon fortsätter att skriva "när mamma levde tyckte hon också det".
Det var då jag verkligen insåg att hon är borta att hon kommer inte tillbaka och att min tremänning
kommer vara tvungen att leva med det. Ibland är livet så jävla orättvist, det finns människor som
kastar bort livet och sedan finns det såna som verkligen kämpar för att få leva, för att få finnas kvar.
Vars fan finns rättvisan!? Jag kan bli så jävla förbannad men samtidigt så jävla rädd för att jag inte
uppskattar livet tillräckligt, att jag inte tar vara på stunderna jag har med dom jag tycker om.
Det är trist att döden måste inträffa för att man ska uppskatta livet lite extra! Nä låt det här bli en
påminnelse om det finns viktigare saker att fundera på än vardagliga lyxproblem...
Fick rysningar av att höra hennes röst och tårarna börjar rinna, jag tänker inte påstå att
jag kände Eva, jag har bara träffat henne ett fåtal gånger, men det är en kvinna som jag
beundrar! Hennes livslust och kärleken till livet är ingenting jag tar för givet, men dom flesta
tankarna går till hennes familj, hur dom klarar av att leva med allt, hur min tremänning klarar
av att leva utan sin mamma. Jag vet ju själv hur det känns att förlora någon.
För mej kändes det som att stå vid avgrunden och det känns som att man ska ramla ner in i mörkret.
Jag kan säga att livet fortsätter men varje dödsfall får en att tänka tillbaka, den kastar dej några steg
bakåt och det tar en stund innan du har byggt upp styrkan för att kunna fortsätta som vanligt. Jag vet
också att smärtan aldrig försvinner eller saknaden av dom, det kommer alltid finnas stunder som du
hade velat dela med dom. Men då får man tänka att dom tittar ner på en från himmelen och på det sättet
är med en än då. Jag vet hur jobbigt min resa har varit, det är tio år sen min bror dog och det har varit
fler som betytt nått som har lämnat livet efter han, jag vet hur man har brottas med sorgen och jag
brottas fortfarande med den ibland. Men att tänka att min tremänning som är 14 år ska behöva gå igenom
samma resa känns inte ett dugg kul. Jag pratade med henne på msn igår, vi pratade på om livet,
vad hon gjort dom senaste dagarna och då frågar hon mej om jag sett en film som hette wild child
och jag svarade att jo det har jag, då berättade hon att hon tycker att jag liknar en av huvudpersonerna,
jag svarade tycker du? och hon fortsätter att skriva "när mamma levde tyckte hon också det".
Det var då jag verkligen insåg att hon är borta att hon kommer inte tillbaka och att min tremänning
kommer vara tvungen att leva med det. Ibland är livet så jävla orättvist, det finns människor som
kastar bort livet och sedan finns det såna som verkligen kämpar för att få leva, för att få finnas kvar.
Vars fan finns rättvisan!? Jag kan bli så jävla förbannad men samtidigt så jävla rädd för att jag inte
uppskattar livet tillräckligt, att jag inte tar vara på stunderna jag har med dom jag tycker om.
Det är trist att döden måste inträffa för att man ska uppskatta livet lite extra! Nä låt det här bli en
påminnelse om det finns viktigare saker att fundera på än vardagliga lyxproblem...
Kommentarer
Trackback
