..Min väg tillbaka..

Jag tänker inte be om ursäkt för att bloggen inte uppdateras speciellt ofta, för jag vet
att jag inte har några förplikter sig gentemot någon annan än mig själv och mina barn.
Däremot önskade jag att jag orkade uppdatera oftare, men just nu går all min energi åt
till att försöka hitta en balansgång mellan livet och min ork, men det går tungt. Alla mina
psykiska besvär gör det så mycket svårare, t.ex. som att min energi tar slut, lika fort som
man drar ut sladden till dammsugaren från väggen och då kan jag stå mitt i ett brödbak,
eller i en lekpark med mina barn, men har jag riktigt tur så är det vid ett tillfälle där jag har
möjlighet att gå att vila. Jag trodde inte att resan påverkat mig så mycket som det verkar
ha gjort, men det känns som att jag tappade min personlighet nånstans efter vägen.

 

När jag inte längre kunde vara jag, för att jag inte hade ork till mina barn, mina intressen
eller nära och kära. När jag tvingades ge upp dom bitar som gör att mitt liv faller på plats,
när jag helt plötsligt tvingades vara jag utan guld bitarna i mitt liv, när det som gör mig till
mig inte längre fanns där. Vissa dagar får jag nästan panik, när en person som liknar mig
står och stirrar tillbaka mot mig i spegeln och jag inser att jag måste samarbeta med den
här kvinnan ett tag till för att få livet att funka.

 

Men jag är på väg tillbaka, sakta men säkert, jag känner att jag blir mer jag för varje dag som går.
Härvan i min hjärna måste bara lösas upp och jag behöver få koll på alla känslor, just nu känner
jag så mycket ilska och sorg. Ilska över valet jag var tvungen att göra, sorg över att behövde
tampas med valet ensam, sorg och ilska över att inte känna igen sig själv längre! Å så mycket
mer, men jag håller på att trassla upp det, men jag har insett att jag kommer behöva hjälp
av en kurator, nån jag kan bolla med, nån som ställer motfrågor och får mig att tänka klarare,

 

Gud vad jag hoppas den här resan är slut snart, för jag börjar vara så trött på den, jag vill
bara fortsätta mitt liv där vars jag slutade det och blicka framåt istället för bakåt!

 
 
 

..Jag sörjer, lika mycket som jag gläds..

När du andas, för att din son inte längre gör det, gör det så ont! Det bränner till 
i strupen och det känns som att du inte får luft. Jag kommer inte ifrån att det var jag
som tog det slutgiltiga beslutet, om att avsluta hans liv! Det går inte en endaste dag,
utan att Niikolai finns i mina tankar. På väggen i vardagsrummet, hänger en tydlig 
minnesbild som visar på hans närvaro i mitt liv, i köket ligger ett blått vadderat kuvert,
där i ligger en heldress som min bästa vän Lisa sytt, med ett tyg jag valde, när hon 
var på syfestivalen och jag förmår inte att flytta på det. Smärtan är lika närvarande nu som
den, dan han togs ifrån mig och jag känner skuld, skuld och åter skuld över att jag kunde
låta det här hända. I andras ögon hade jag inget val med tanke på situationen, men det
kvarstår att det var just det jag hade, jag hade ett val och jag tvingades ta ett beslut jag ska
leva med resten utav mitt liv. Ett beslut som kommer följa med mig, tills det att jag tar mitt sista
andetag. Jag är så tacksam över mitt liv, att jag får bo under samma tak som 3 fantastiska
människor, som ger mig så mycket livsglädje. Men jag sörjer även det jag har förlorat och det
som jag aldrig kommer kunna få. Jag har alltid sagt att jag vill vara färdig med barn, innan jag
är 30, men jag trodde att det skulle vara mitt beslut! Jag vet inte ens om jag någonsin skulle
klara av eller ens vilja gå igenom en sådan process igen,å nu spelar det ju egentligen ingen
roll då möjligheten över att få skapa fler fantastiska liv, har tagits ifrån mig. Men jag sörjer ändå
över möjligheten, lika mycket som jag gläds åt att Niikolai var den sista jag bar, men all kärlek
jag kunde förmå.

..Livstecken..

Hej, här kommer lite efterlängtat livstecken från mig, är ju som sagt ett bra tag sen 
jag skrev här på bloggen, men jag har haft fullt upp med min familj.. Just nu befinner
jag mig i Umeå, på strålbehandling och cellgiftsbehandling.  Är inne på dag 16 här
nere och tanken är att jag ska stanna här till den 8 juli, men snart har halva tiden gått.
Strålningen får jag varje dag mån - fre och den tar ca 10 min och cellgifterna får jag 1 gång
i veckan och den tar ca 3 timmar, det här är en annan sort än den jag fått tidigare och jag
får väldigt låg dos, den har heller inte samma  biverkningar som den andra, så den här
gången slipper jag tappa håret. Ögonbrynen är nästan helt tillbaka, ögonfransarna har halva
vägen kvar och mitt hår på huvudet är väl ca 1 cm.  Känner mig så fruktansvärt ful just nu, 
den här processen där håret håller på att växa ut är så mycket värre än att vara flintis, men 
vill jag ha tillbaka mitt hår, så måste jag börja nånstans. I helgen var jag hem på permis till
min underbara familj och nånggång under  nästa vecka åker dom ner till sommarhuset och blir
här tills jag åker hem mest troligt, ska bli skönt att bara ha tom ca 1,5 timme bort, längtar, längtar! 
 
 
 

..Slutet på ännu en del av resan..

Slutet på ännu en del av resan närmar sig. Nästa veckan väntar sista kuren cellgifter 
 och jag kan med glädje säga att jag längtar. Att sluta med cellgifter betyder att jag är
ett steg närmare att slippa vara annorlunda, ett steg närmare att bli jag igen. Idag såg 
jag nånting i spegeln, nånting som gjorde mig så glad och det är att mina ögonfransar
är på väg att växa ut igen. Jag ska väl egentligen inte ropa hej ännu, men jag hoppas att
dom är här för att stanna. Den 27 april väntar skiktröntgen och då får vi veta om tumören
krympt ytterligare och sedan är det bara invänta att dom ringer från umeå och kallar ner mig
för operation och strålning. Jag måste säga att jag oroat mig för att åka ner, att vara ifrån min
familj och att sakna ihjäl mig efter barnen, men nu har lugnet i min kropp lagt sig och jag ser 
faktiskt fram emot att åka ner, jag känner att min kropp börjat vara slut! Det tar på krafterna 
att ha cancer och även vara tvåbarnsmamma, så resan ner till Umeå ger mig möjligheten att 
andas ut och fokusera på mig själv, för att sedan komma tillbaka med ny ork och energi. 
 
Snart är sommaren här och den får jag förhoppningsvis tillbringa med min familj! Njuta av tiden med 
varandra, där cancern inte är den centrala delen av vårt liv! Jag längtar efter dagen, då jag ska servera
tårta och skrika ut att jag är cancerfri!
 
 
 
 
 
 

..Prioriteringar..

Hej, det var ett tag sen, jag tänkte börja med att säga att jag mår rätt bra och att uppdateringarna
på bloggen varit dåliga, för att jag helt enkelt prioritera annat. Har försökt njuta lite av våren
och fokuserat på familjen. Påsken har vi spenderat i stenudden tillsammans med svärmor med 
familj, var otroligt mysigt att bara få vara utan att känna nån press på sig.
 
Men vad har hänt sen sist jag skrev då, joo jag har hunnit vara ner till Umeå en sväng,
för undersökningar och dom visade att jag kanske inte behöver operera bort livmodern utan
att cancern mest troligt går att stråla bort. Tumören i buken har ju som sagt krymt, och den
planerar dom att operera bort och sedan sätta in mig på 5 veckors strålning, men innan
jag får göra nått av dom grejerna, ska jag köra 3 kurer cellgifter till. En omgång har jag redan
fått och den andra vara planerad till förra veckan, men den blev inte av då mina prover är
skit! Just nu har jag verkligen inget immunförsvar och jag känner att kroppen inte är vars
den brukar, jag har inte återhämtat mig från första kuren av andra cellgiftsbehandlingen
ännu, känns som att en förkylning är påväg att bryta ut men den kommer aldrig. Just nu är
det bara hoppas att proverna hinner gå upp och att jag inte hinner bli sjuk innan, så att jag kan
få cellgifter nu på fredag. 
 
Utseendemässigt har det dock hänt en del, jag har inga ögonfransar kvar och knappt nå
ögonbryn heller, gissar att det som är kvar av ögonbrynen åker under mina två sista kurer. 
Ögonfransarna känns inte sådära superviktiga, men att knappt ha nå ögonbryn, känns helt
skumt, mitt ansiktet känns uttrycktslöst och det är helt klart nånting som påverkar mig. 
Jag vet att det bara är hår och att det växer ut igen, det är även det jag får höra hela tiden,
många tror att det är en tröst just nu, men det är det egentligen inte, för det känns skit!
 
 
 

..Saknad och glädjebesked..

Idag är det tre månader sen, min älskade son togs ifrån mig, det smärtar och är fortfarande svårt att förstå! Jag kämpar med skuldkänslorna varje dag och kan fortfarande inte rättfärdiga mitt val, det känns fortfarande lika hemskt. Även om jag vet att det var nått jag var tvungen att göra för mina två andra barn, så ändrar det inte hur jag känner för det, det kan inte ta bort smärtan 💜
 
Men idag är inte bara en påminnelse av Niikolais existens, utan även en dag då jag fick glädjande besked! Tumören i buken har gått från att vara stor som en stor potatis, till att bli liten som ett hallon. Cytostatikan har verkligen hjälpt och nu är det bara lite kvar, av det som tog min sons liv ifrån mig. Sen återstår ju grunden till problemet kvar men snart är första målet uppnått och det känns fantastiskt. Nu jävlar ska bara hallonet käkas upp, innan vi kan gå vidare. 
 

..Mina skatter..

 
Godmorgon! Njuter av den finaste synen på den här jorden, mina barn ❤ Tänk vilken tur jag har som får vara mamma, till dom här skatterna. Vi ska strax gå ner och äta frukost (jag ska titta på) och sedan ska jag på magnetröntgen (därav fastandet) sedan kommer dagen gå i lugnets tecken. Jag och sonen som dessutom drabbats av förkylning, kör på väldigt  låga varv och vilar massor, håller tummarna för att resten av familjen slipper insjukna. Hoppas ni har en bra dag. 
 

..Cytostatikakur tre..

 
Äntligen, i torsdags blev den sista planerade cytostatikakuren i Gällivare klar. Så himla skönt att mitt första delmål är klart, det känns stort.
Hade sällskap av lillasyster och vi sov väl borta tre timmar av behandlingen, så gick rätt fort. 
Som alltid dag två efter cyton, är jag trött som fan och krypningarna i benen har börjat komma, hoppas dom drar sig tillbaka. Snart avklarat 12 timmar ensam med ungarna, bara en timme kvar tills hela familjen är samlad igen. Tur ungarna är inställd på relativt lågväxel idag och att jag har lördagsgodis att muta dom med 😊
 
 
Nu gäller det att blicka framåt och samla styrka för nästa resa i kampen mot cancern! 
 
 

..Väntan..

Är ett tag sen jag skrev här, har blivit uppehåll i behandlingen så jag har fortfarande
inte fått min tredje kur cytostatika, värdena har varit för låga och jag har dessutom hunnit
vara förkyld. Hoppas värdena går upp, till på torsdag, så att jag kan ta sista kuren.
Just nu, går det så otroligt mycket energi åt att försöka hålla mig "frisk", å väntan, att 
hela tiden skjuta fram allt är sinnessjukt jobbig, jag vill så gärna bli klar med kuren så jag 
kan börja leva igen, å med leva menar jag att kunna gå på affären, besöka vänner, vara
ute och slippa vara rädd för dra på mig virus. Jag känner mig fånge i mitt eget hem, även 
om jag är en hemma människa så är känslan över att ens "frihet" tas ifrån en jättejobbig. 
 
Mycket av sånt man tar för givet, tas ifrån mig och att gå hemma och bara vänta på att
försöka bli kvitt cancern, påverkar en mer än man tror. Senaste veckorna har jag funderat,
på hur mycket cancern hinner göra i min kropp medan jag tvingas skjuta fram behandlingen
hela tiden. Även om det inte skrämmer mig så, så vill jag ju såklart inte att mitt utgångläge
ska bli sämre, utan jag vill bli klar med kuren, så jag får svar på om cytostatikan gjort nån nytta
i min kropp och på vad läkarnas nästa steg och förhoppningar är. 
 
Något som däremot påverkar mig väldigt mycket är att jag börjat tappa ögonfransarna och även
att mina ögonbryn tunnats ut. Jag visste att risken fanns där, men trodde inte det skulle drabba 
mig, mitt ansikte känns så uttryckslöst och det får mig att se sjukare ut. Det är som sagt bara 
lite hår, men det känns som att jag tvingats offrat så mycket, så varför kan jag inte bara få ha 
nånting som får mig att må bra kvar! Jag är väl medveten om att alla inte har styrkan jag bär
på och så länge jag inte förlorar den, så klarar jag av att hålla mig på banan. Jag är så tacksam
över att jag har min familj som matar mig med styrka varje dag och att mins sons bortgång ger
mig drivkraft till att kämpa, för att inget skulle göra ondare, än om han skulle dött förgäves. 
 
Jag hoppas mina steg bort från cancern, kommer med ljuset som påminner oss
om att våren snart är här. 
 
 
 
 

..Det kom som en chock..

I måndag var jag och lämna prover inför cytostatikan som skulle ägt rum idag,
men den blev inte av för att värderna var för låga, så nytt försök nästa vecka.
Även röntgenundersökningarna ska skjutas på tills jag fått tredje kuren cytostatika.
Jag hade även en del frågor när jag var där, som jag fick svar på, men ett av svaren kom
mer eller mindre som en chock, nu när jag åker ner till Umeå så ska jag inte strålas, utan jag
 ska sövas, undersökas, få cytostatika en fjärde gång och det ska göras upp en plan. Jag vet 
inte hur jag känner inför att sövas igen, det var inte direkt nått jag var förberedd på, jag har
inte legat på ett operationsbord eller sövts sen Niikolai togs ifrån mig och jag känner att ju mer
jag tänker på det, desto mer kommer känslorna kring allting upp igen. Jag känner att jag hade
velat ha tid att förbereda mig, nu känns det som att det bara kastas upp i ansiktet på mig och
att jag bara ska acceptera det. Jag är inte beredd på att känna, jag vet inte om jag vill känna,
just nu kämpar jag bara imot och skjuter det framför mig och hoppas att känslorna ska fara 
tillbaka, vars jag placerat dom tills jag har ork att ta tag i allt. 
 
 

..Nej till cancer..

 
Det är lätt för mig att säga Nej till cancer  jag gör det för att ingen ska behöva offra sitt barn
för att ha en chans att överleva, jag gör det för att kvinnor som mig ska ha en chans att se 
sina barn växa upp, jag gör det för att livet är värdefullt, för att alla människor som är drabbade
ska ha en chans att leva ♥
 
 
 
 
 

..Livstecken..

Vintern har kommit och även om det är -37 har jag inte fryst fast nånstans. Var ut och hämta ved för
ett tag sen och det är nå underbart med kylan, älskar när det biter i kinderna lite grann och när det
är så friskt och skönt att andas även om det ibland kan göra ont. 
 
Jag mår fortfarande bra och har rätt mycket ork så jag njuter av tiden med mina barn, här en dag var
vi och åkte pulka, en annan dag skridskor.  Jag passar även på att avlasta min sambo nu när jag kan
och lagar mat :) Är det nått jag har saknat är det att laga mat, nu när jag inte måste sitta ner för att
laga mat och när jag inte mår illa av mat osen är det roligt igen. 
 
Jag försöker även tillbringa så mycket tid med min familj som möjligt, för nästa vecka får jag sista
kuren cytostatika för den här gången och efter det väntar strålning i Umeå och massa tid borta från
min familj. Kommer bli extremt tungt, men vi måste igenom den biten oxå. Jag har ännu inte fått
nå datum när jag ska dit, inte heller fått veta hur länge jag bli borta men det kommer väl.
Innan dess är det ändå några grejer som ska utföras. 
 
 11/1 Lämna prover 
12/1 Datartomografi
13/1 Cytostatika
18/1 Magnetröntgen
 
Sen får vi se vad allting visar, förhoppningarna är väl att tumören blivit mindre men det återstår att se.
 Jag förväntar mig ingenting så får vi se åt vilket håll det går. 
 

..Gott nytt år..

 
Snart är 2015 till ända och 2016 står för dörren. Inför 2015 hoppades jag på,
 att min kropp skulle må bättre (då jag tappade mycket i vikt när jag ammade dottern)
och att vi skulle utöka familjen. 2015 gav mig ett cancerbesked och lät mig  mista min
ena son, dom tre sista månaderna av året har bjudit på så mycket intryck,  smärta och
sorg att det är svårt att greppa, det är först nu jag börjar fatta vad som hänt.
Men dom 9 första månaderna av året har egentligen varit helt fantastiska, jag har hittat
en ny bästa vän, en person som förgyller min tillvaro och förstår sig på vem jag är, jag har
sett mina barn utveckla sin syskonrelation och fått bli varm i hjärtat av all kärlek och omtanke
dom visar varandra. Jag har sett min sambo växa å beundrat hans styrka och lugn i allt vi
tagit oss för, jag har lärt mig massor, med saker om mig själv.

2015 är ett år jag aldrig kommer glömma, det är ett år jag kommer blicka tillbaka på 
med både sorg och glädje, det är ett år jag aldrig kommer vilja ångra. Inför 2016 tänker
jag inte hoppas på nånting, utan jag tänker leva här och nu och ta dagen som den kommer.
Jag kan däremot garantera att 2016 kommer bli ett år där jag ska fortsätta ge 100% mot 
cancer, jag ska fortsätta visa hur mycket livet betyder just för mig, jag ska kämpa för finnas
där för mina barn och jag ska visa att jag inte ger upp utan en rejäl fight.
 
Jag ska visa cancern, att man blir som starkast när man blir svag! Gott nytt år! 
 
 
 

..Skjuta på cellgiftsbehandlingen..

I onsdags fick jag ett samtal från cytostatika enheten, vi blir tvungna och skjuta
på cellgifts behandlingen jag skulle ha på torsdagen, för att mina vita blodkroppar
är för låga. Det känns skit, för jag vill så gärna blir klar med behandlingen. Dessutom
så innebär det att jag förmodligen kommer må skit på julafton, då det är planerat
för nytt försök nu på tisdag. Jag håller iaf mina tummar, att dom vita blodkropparna
gått upp till på måndag, å för er som inte vet varför dom måste gå upp, så är det dom
vita blodkropparna som mer eller mindre är kroppens immunförsvar och eftersom
man sänker immunförsvar när man ger cellgifter, så måste det finnas nånting och ta av.
Nu hoppas jag bara att jag får vara frisk till på tisdag, men båda mina barn har nyss varit
förkylda och dragits med en seg hosta, så vi får se, än så länge är jag bara tungandad.


Annars kämpar jag på, jag är rätt orkeslös och gör inte så mycket, utan jag sitter mest i
soffan och virkar julklappar. Veckans ansträngning har varit och få ungarna till dagis, det är tungt och
dra halva sin vikt, bakom sig i pulkor. Å även om vi bara har några 100 meter till dagis, så måste
jag stanna och vila flera gånger efter vägen, å när jag väl kommit fram så skakar benen och händerna
p.g.a. ansträngningen. Men jag är så glad att jag fortfarande orkar, för det kommer kanske en dag, när
jag inte kan lämna mina barn där, utan måste förlita mig på att andra människor hjälper mig med det.
Just nu gäller det att lyssna på kroppens signaler och arbete med mitt ständiga dåliga samvete, för att jag
inte räcker till. Jag har dock insett att det inte är min omgivning som har höga förväntningar på mig, utan det
är jag själv som har det, jag är van att hålla ett visst tempo och eftersom jag blev dålig så fort har tankar inte
riktigt hunnit med, men jag jobbar på det.


Just nu är soffan är min bästa vän och virkningen är min terapi för själen ♥


..Att hon är jag..

 
När jag möter hennes blick i spegeln, kan jag inte sluta förundras! Hennes blick fyller mig
med mod och det gör mig stark. Jag beundrar henne, hur orkar hon med allt?
Jag så imponerad av vad denna kvinna kan åstadkomma, av hennes viljestyrka, hennes
sätt att hantera sjukdomen. Jag hoppas så innerligt att hon alltid orkar kämpa så här, att hennes styrka
aldrig ger vika och att hon tar sig ur detta levande. Jag har bara inte insett, att hon är jag.
 
 
 
 

..Skönheten sitter inte håret..

Igår kom dagen, dagen jag inte har väntat på, på dag 15 efter cellgiftskuren började håret lossnade.
Jag stod i duschen och tvättade håret när det hände, jag kunde  dra hårslingor från håret som
ingenting och jag kände mig äcklad. Det finns få saker som äcklar mig så mycket hårstrån som
ligger överallt! 
Jag blev även sjukt nervös, men jag beslutade mig ganska snabbt, att imorgon åker
det av, imorgon har jag inget hår mer. Jag har alltid tyckt att hår är viktigt, även om jag inte pysslat
så mycket med det, men nu var  jag rädd, rädd att tappa min personlighet, känna mig mindre kvinnlig
och framförallt känna mig naken. Så inatt blev det inte mycket sömn och när jag väl sov så drömde
jag att jag tappade allt hår och idag när jag vaknade var dom enda tankarna som snurrade i mitt
huvud, 
hur  kommer jag se ut utan hår och hur kommer barnen att reagera.
 
Tanken var att min lillasyster skulle raka av det, men när jag satt med virkningen i handen, 
ramlade det hår på axeln och där och då fann jag styrkan och modet, för att gå ner för trappan
och hämta rakapparaten. Å när jag väl stod där framför spegeln, med rakapparaten mot skallen,
så kände jag mig inte nervös längre, jag hade nämligen förstått att skönheten sitter inte i håret,
skönheten sitter i självkänslan och utstrålningen du visar. Jag kände en enorm lättnadskänsla
av att raka av mig håret, nu behöver jag inte längre vänta på att det ska ramla av bit för bit,
utan nu tar jag allt och då är det borta. 
 
Jag vet att jag är sjuk, men nu syns det att jag är sjuk, jag kan inte längre gömma mig bakom håret,
utan nu när jag går ut genom dörren så kommer jag alltid vara annorlunda. Jag kommer inte längre
passa in i samhället på samma sätt som förut, men det gör ingenting för jag kommer fortfarande
vara samma person, med samma personlighet och styrka och  det kan inte lite hår ta ifrån mig. 
 
 
 
 

..Den där mannen..

Jag vill inte säga att jag försummat min partner inte heller att vi glidit ifrån varandra, 
däremot hade vi tappat bort varandra i småbarnslivet. Kärleken fanns alltid där, gnistan fanns
alltid där, men vi drog fram varandras värsta sidor där ett tag. Innan jag blev sjuk,
var vi en bra bit på väg tillbaka, vi fick tillbaka syret som matar den där elden!
Just nu står vi mitt i en livskris, där jag har blivit sjuk och han står på sidan, gör allt han kan
för att hjälpa till och jag kan inte sluta förundras över hur sinnessjukt mycket jag älskar den här
mannen. Han har alltid haft bra sidor, sinnessjukt bra sidor och jag har många gånger tänkt,
vad har jag gjort för att förtjäna han, vad ser han i mig och hur står han ut. Jag är inte lätt att leva
med, jag är säkerligen inte lätt att älska, men jag är väldigt bra på att se människor, visa omtanke
och ge kärlek.
 
Den här underbara mannen, den där mannen jag älskar, jag trodde inte han kunde bli bättre,
men så fel jag hade! Min sjukdom har lockat fram sidor i honom, sidor som han aldrig har 
varit tvungen att använda och jag kan inte sluta förundras, jag står mållös å tittar på. 
Han är en av anledningarna till att jag orkar, han ger mig så mycket styrka och energi bara 
genom att se på mig. Han inger mig trygghet bara med hans doft och får mitt hjärta att slå
extra slag, men framför 
allt, så får han mig att vilja kämpa, han får mig att vilja leva, för jag vill
inte bara 
ha dom här åren med honom, utan jag är nyfiken på vad mer vi kan åstadkomma. 
 
Tack för att du är stark när jag är svag, tack för att jag får dela mitt liv med dig, älskar dig ♥
 
 

..Första kuren cellgifter..

Igår var det dags för en ny resa mot att bli cancerfri, cellgifter.
Hela behandlingen tog ca 6 timmar, har två olika cellgifter kommer inge ihåg 
namnen just nu, men ena påsen tog 3 timmar att få in och den andra 1 timme
och där emellan var det biverkningsmediciner och koksalt som skulle in. 
 
Visste att det skulle ta ca 5 timmar så var förberedd med sällskap, min moster och
virkningen 
och långtråkigt hade jag då inte, tyckte tiden gick fort, förutom sista timmen när
jag mådde dåligt. Var tydligen ovanligt att få biverkningar under själv behandlingen men
med min otur så.. Magen blev sjuk orolig och under sista påsen, så var det skyttetrafik 
på toan, bara den där känslan inge annat, höll på att kräkas, tappade färg i ansikte och fick
frossa! Gick hyfsat bra ändå tycker jag och hoppas jag får fortsätta må ca sån här hela tiden.
Idag mår jag rellativt bra, är rätt trött och orkar inte vara uppe å göra så mycket, å sen har jag 
haft frossa hela natten och vaknade alldeles svettig, bara hålla koll så febern inte dyker upp, 
för då är det akuten som gäller.
 
Just nu oroar jag mig mest för att tappa håret, den kommer bli väldigt tungt,
det är oxå det Liiam tycker är mest obehagligt och är rädd för, men vi pratar 
mycket om det här hemma, måste ta och boka tid till frissan, har fått remiss till
för att få peruk. 
 
 
 

..En vecka av saknad, smärta och sorg..

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, känns inte som att  inte orden räcker till.
Niikolai fattas mig och jag måste lära mig leva med smärtan och tomheten. 
Det gör ont att se på mina andra barn och veta att ett av mina barn inte ens 
fick chansen att påbörja livet, han var redan en del i familjen, jag hade önskat 
och föreställt mig han i vårat liv. Vi hade börjat planera för hans ankomst, köpt
tyg för att sy hans första kläder, köpt en ny säng till hans blivande storasyster, 
köpt en babyvakt för att kunna höra han när han sov ute i vagnen, börjat virka
babyleksaker, sen kom cancern å raserade allt. Jag tvingas välja mellan att
kämpa för mig eget liv, för att kvar i mina barns liv eller fortsätta bära min son och 
mest troligt förlora kampen mot cancern å lämna allt. Det fanns inget rätt val, allt
kändes bara fel! Nu hoppas jag bara att jag kan lära mig leva med saknaden
och minnen efter han ♥
 
För en vecka sen togs min son ifrån mig, för en vecka sen såg jag min son
utanför magen för första gången och jag ångar det inte för en sekund! 
Personalen kom in med han till mig, där låg han i en liten vagga, å han var så
fin! Man kunde se att han var en del av oss, han hade mina läppar och början 
till sin pappas näsa. Han var så liten men ändå alldeles perfekt, vårat barn. 
Ett barn, inte ett foster, utan ett barn som bara hade behövt några veckor till
för att växa till sig, om jag bara hade haft dom veckorna. 
 
Ingen som inte har förlorat sitt barn kan förstå den smärtan jag genomlider, 
dessutom var det mitt beslut, jag som gav tillstånd till dom att ta min sons liv.
Å det är tungt å bära, fruktansvärt tungt och det gör så ont!  Det är så svårt att
beskriva smärtan, för det är så många känslor som vill ut samtidigt, men ibland
känns 
det som att mitt hjärta brinner, samtidigt som jag knappt kan andas för att
det gör 
så ont, andra gånger känner jag mig bara tom, vissa stunder gläds jag
åt allt jag hann få, av allt jag han uppleva och vissa gånger som nu så gråter jag. 
Gråter över saknaden av min älskade son, gråter för att jag önskar att jag hade 
kunnat göra nått annorlunda, gråter för att det är tungt att minnas, men jag kommer
aldrig ångar att jag fick uppleva dig ♥
 
Älskade Niikolai, tack för våran tid tillsammans, sov gott min fina lilla ängel, mamma älskar dig.
 
 
 

..Att tvingas offra sitt barn..

I umeå släktes lyktan, det finns ingenting jag kan göra gör att rädda mitt barn, så på måndag
ska jag göra det ofattbara, jag tvingas offra mitt barn, för att själv ha en chans att överleva.
Jag andas just ovanför vattenytan, jag bara skakar, känslorna äter upp mig infrån och får mig att
känna 
mig så fruktansvärt tom, även fast det smärtar så in i helvete. Jag önskar att det
fanns smärtstillande 
för själen, jag önskar att jag bara kunde få sluta känna, jag är så trött.
 
Ingen som stått i mina  skor kan ens föreställa sig det jag bär på, det är inte rätt, man ska
inte behöva offra sina barn, för att själv ha en chans att leva! Jag gör det inte för mig själv, 
inte på långa vägar, jag gör det för att mina barn ska ha chansen att behålla sin mamma 
en stund till, jag gör det p.g.a. skuldkänslor. Jag gör det för att mina barn ska veta att jag 
gjorde allt jag kunde för att finnas här för dom, jag gör det för att dom ska slippa vara arga
för att jag valde att ge dom ett syskon istället för att kämpa.
 
 Jag har gett mig tre dagar, tre dagar där jag får känna precis allt jag vill, tre dagar där jag
bara vill dra täcket över huvudet och inte stiga upp, tre dagar där jag inte vill ha någon kontakt
med omvärlden, för när dom här tre dagarna är slut, så ska jag samla styrka,styrka för att
bekämpa sjukdomen jag bär på, sjukdomen som det inte finns några garantier att jag
någonsin blir frisk ifrån. Jag är beredd att kämpa men jag måste bara ha mina tre dagar först, 
jag behöver dom för att visa hur mycket N betyder för mig, jag behöver mina tre dagar för
att få sörja. 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0