..Ett steg framåt och två bakåt..

Jag känner mej så fruktansvärt frustrerad, känns som att jag hela tiden står och stampar på
samma ställe. Så fort jag kommer framåt kastas jag två steg bakåt igen. Det här är tydligen inte
meningen lr så äre precis det, det är. Vägen tillbaka ska inte vara enkel den ska vara förjävla svår
så att dom verkligen ser att man anstränger sig. Jag kämpar i motvind hela tiden och jag kan säga er
att det inte är ett dugg kul, men att jag kommer vara förjävla stolt efter att det här är klart.
Men just nu vill jag bara sätta mej ner och gråta, gråta i massor för att få bort all den dåliga energin
och kunna hitta nya igen. Tänk om man hade någon att dela den här resan med då hade det varit
betydligt enklare, men just nu står jag ensam vilket oxå är skönt för känslorna kring det här skulle jag inte
klara av att dela, dom vill jag helst hålla inom mej själv, men på resan, hade det varit kul med sällskap.

..Ge mej styrka att klara av det här..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0