..Reason to cry..
Jag vill krypa ihop i fosterställning och bara gråta & sedan gråta lite till.
Jag orkar inte nå mer, jag orkar inte med det här nå mer, jag är less på att bli
besviken gång på gång! Jag är less på att mitt hopp rivs ner igen och igen.
Jag är så sjukt less på att tro på dej, jag är så less på att höra en massa falska förhoppningar.
Jag slappnar inte av längre när det gäller det här, jag går runt på nålar hela tiden.
Jag orkar inte se personen jag vuxit upp med bara försvinna, förstöras av en massa skit, hamna
i en massa skit hela tiden, det är en ond cirkel som jag bara vill bryta! Jag vet att jag inte kan göra
nått, utan bara acceptera allt. Jag känner mej så sjukt maktlös, jag klarar inte av att bara stå
och titta på medans allt jag älskar med dej bryts ner i små bitar! Jag vet inte vem du är längre!
Jag vet inte ens om jag vill veta, jag vill minnas dej som personen som alltid varit vid min sida,
vid högtider, vid skolbänken, i min vardag, genom svåra tider & skratt och lek!
Jag är fruktansvärt rädd, rädd att det här aldrig kommer att vända, dom säger att du måste hamna
så långt ner i skiten innan det vänder! Men hur långt ner i skiten ska du behöva hamna, du är juh redan
där nere :/ Jag är så sjukt rädd, så sjukt rädd att förlora dej, jag vet redan hur det känns att vara
jävligt nära på att förlora dej! Varje gång jag ser dej kramar jag om dej som att det vore den sista,
för sanningen är den att jag inte vet när det blir. Jag vågar knappt tro nå mer, jag orkar inte längre!
Jag är bara rädd att varje gång är den sista, att varje gång jag säger att jag älskar dej är den sista!
Vad som än händer, vad du än gör & vem du än är, kommer jag alltid älska dej av hela mitt hjärta!
Jag orkar inte nå mer, jag orkar inte med det här nå mer, jag är less på att bli
besviken gång på gång! Jag är less på att mitt hopp rivs ner igen och igen.
Jag är så sjukt less på att tro på dej, jag är så less på att höra en massa falska förhoppningar.
Jag slappnar inte av längre när det gäller det här, jag går runt på nålar hela tiden.
Jag orkar inte se personen jag vuxit upp med bara försvinna, förstöras av en massa skit, hamna
i en massa skit hela tiden, det är en ond cirkel som jag bara vill bryta! Jag vet att jag inte kan göra
nått, utan bara acceptera allt. Jag känner mej så sjukt maktlös, jag klarar inte av att bara stå
och titta på medans allt jag älskar med dej bryts ner i små bitar! Jag vet inte vem du är längre!
Jag vet inte ens om jag vill veta, jag vill minnas dej som personen som alltid varit vid min sida,
vid högtider, vid skolbänken, i min vardag, genom svåra tider & skratt och lek!
Jag är fruktansvärt rädd, rädd att det här aldrig kommer att vända, dom säger att du måste hamna
så långt ner i skiten innan det vänder! Men hur långt ner i skiten ska du behöva hamna, du är juh redan
där nere :/ Jag är så sjukt rädd, så sjukt rädd att förlora dej, jag vet redan hur det känns att vara
jävligt nära på att förlora dej! Varje gång jag ser dej kramar jag om dej som att det vore den sista,
för sanningen är den att jag inte vet när det blir. Jag vågar knappt tro nå mer, jag orkar inte längre!
Jag är bara rädd att varje gång är den sista, att varje gång jag säger att jag älskar dej är den sista!
Vad som än händer, vad du än gör & vem du än är, kommer jag alltid älska dej av hela mitt hjärta!
Kommentarer
Trackback
