..En gåva, med enorm betydelse..
Fått en gåva, från min barndomsvän som var med mig hela dagen då min son togs ifrån mig.Hon har gjort den själv, så fin!
Det går inte beskriva en sån här gåva i ord, men tusen tusen tack ❤
..Första kuren cellgifter..
Igår var det dags för en ny resa mot att bli cancerfri, cellgifter.
Hela behandlingen tog ca 6 timmar, har två olika cellgifter kommer inge ihåg
namnen just nu, men ena påsen tog 3 timmar att få in och den andra 1 timme
och där emellan var det biverkningsmediciner och koksalt som skulle in.
Visste att det skulle ta ca 5 timmar så var förberedd med sällskap, min moster och
virkningen och långtråkigt hade jag då inte, tyckte tiden gick fort, förutom sista timmen när
virkningen och långtråkigt hade jag då inte, tyckte tiden gick fort, förutom sista timmen när
jag mådde dåligt. Var tydligen ovanligt att få biverkningar under själv behandlingen men
med min otur så.. Magen blev sjuk orolig och under sista påsen, så var det skyttetrafik
på toan, bara den där känslan inge annat, höll på att kräkas, tappade färg i ansikte och fick
frossa! Gick hyfsat bra ändå tycker jag och hoppas jag får fortsätta må ca sån här hela tiden.
Idag mår jag rellativt bra, är rätt trött och orkar inte vara uppe å göra så mycket, å sen har jag
haft frossa hela natten och vaknade alldeles svettig, bara hålla koll så febern inte dyker upp,
för då är det akuten som gäller.
Just nu oroar jag mig mest för att tappa håret, den kommer bli väldigt tungt,
det är oxå det Liiam tycker är mest obehagligt och är rädd för, men vi pratar
mycket om det här hemma, måste ta och boka tid till frissan, har fått remiss till
för att få peruk.
..En vecka av saknad, smärta och sorg..
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, känns inte som att inte orden räcker till.
Niikolai fattas mig och jag måste lära mig leva med smärtan och tomheten.
Det gör ont att se på mina andra barn och veta att ett av mina barn inte ens
fick chansen att påbörja livet, han var redan en del i familjen, jag hade önskat
och föreställt mig han i vårat liv. Vi hade börjat planera för hans ankomst, köpt
tyg för att sy hans första kläder, köpt en ny säng till hans blivande storasyster,
köpt en babyvakt för att kunna höra han när han sov ute i vagnen, börjat virka
babyleksaker, sen kom cancern å raserade allt. Jag tvingas välja mellan att
kämpa för mig eget liv, för att kvar i mina barns liv eller fortsätta bära min son och
mest troligt förlora kampen mot cancern å lämna allt. Det fanns inget rätt val, allt
kändes bara fel! Nu hoppas jag bara att jag kan lära mig leva med saknaden
kändes bara fel! Nu hoppas jag bara att jag kan lära mig leva med saknaden
och minnen efter han ♥
För en vecka sen togs min son ifrån mig, för en vecka sen såg jag min son
utanför magen för första gången och jag ångar det inte för en sekund!
Personalen kom in med han till mig, där låg han i en liten vagga, å han var så
fin! Man kunde se att han var en del av oss, han hade mina läppar och början
till sin pappas näsa. Han var så liten men ändå alldeles perfekt, vårat barn.
Ett barn, inte ett foster, utan ett barn som bara hade behövt några veckor till
för att växa till sig, om jag bara hade haft dom veckorna.
Ingen som inte har förlorat sitt barn kan förstå den smärtan jag genomlider,
dessutom var det mitt beslut, jag som gav tillstånd till dom att ta min sons liv.
Å det är tungt å bära, fruktansvärt tungt och det gör så ont! Det är så svårt att
beskriva smärtan, för det är så många känslor som vill ut samtidigt, men ibland
känns det som att mitt hjärta brinner, samtidigt som jag knappt kan andas för att
det gör så ont, andra gånger känner jag mig bara tom, vissa stunder gläds jag
känns det som att mitt hjärta brinner, samtidigt som jag knappt kan andas för att
det gör så ont, andra gånger känner jag mig bara tom, vissa stunder gläds jag
åt allt jag hann få, av allt jag han uppleva och vissa gånger som nu så gråter jag.
Gråter över saknaden av min älskade son, gråter för att jag önskar att jag hade
kunnat göra nått annorlunda, gråter för att det är tungt att minnas, men jag kommer
aldrig ångar att jag fick uppleva dig ♥
aldrig ångar att jag fick uppleva dig ♥
Älskade Niikolai, tack för våran tid tillsammans, sov gott min fina lilla ängel, mamma älskar dig.
..Thomas Niikolai..
Vår fina ängel, du har lämnat avtryck i mitt hjärta för alltid , tack för att jag fick chansen att uppleva dig ❤
Thomas Niikolai, sov gott vår älskade ängel
..En chans att leva..
Kroppen skakar, huvudet skriker spring, kvar sitter jag paralyserad på en stol! Jag vill inte vara här, men ändå sitter jag här på stolen för mina två barns skull, för min familjs skull. Hade jag fått välja, hade jag valt nå helt annat. Det är svårt att göra nått man inte tror på, det finns inget sätt att rättfärdiga det här! Ett fullt friskt liv, som sparkar i min kropp ska mista sitt liv, för att jag ska ha en chans att leva, en chans att vara kvar i mina två andra barns liv. Jag vill kräkas.
17 fulla veckor har jag burit mitt barn i min kropp, 17 veckor som har varit en välsignelse! Sen den dagen jag visste att jag vänta dig, har jag drömt om att träffa dig, min dröm besannas idag, men det är en sak som inte överensstämmer, jag ville att du skulle leva, inte att du skulle vara död ❤
Idag för 15 år sedan förlorade mina föräldrar ett av sina barn, idag är det min tur att förlora ett av mina 💜
..Att tvingas offra sitt barn..
I umeå släktes lyktan, det finns ingenting jag kan göra gör att rädda mitt barn, så på måndag
ska jag göra det ofattbara, jag tvingas offra mitt barn, för att själv ha en chans att överleva.
Jag andas just ovanför vattenytan, jag bara skakar, känslorna äter upp mig infrån och får mig att
känna mig så fruktansvärt tom, även fast det smärtar så in i helvete. Jag önskar att det
fanns smärtstillande för själen, jag önskar att jag bara kunde få sluta känna, jag är så trött.
känna mig så fruktansvärt tom, även fast det smärtar så in i helvete. Jag önskar att det
fanns smärtstillande för själen, jag önskar att jag bara kunde få sluta känna, jag är så trött.
Ingen som stått i mina skor kan ens föreställa sig det jag bär på, det är inte rätt, man ska
inte behöva offra sina barn, för att själv ha en chans att leva! Jag gör det inte för mig själv,
inte på långa vägar, jag gör det för att mina barn ska ha chansen att behålla sin mamma
en stund till, jag gör det p.g.a. skuldkänslor. Jag gör det för att mina barn ska veta att jag
gjorde allt jag kunde för att finnas här för dom, jag gör det för att dom ska slippa vara arga
för att jag valde att ge dom ett syskon istället för att kämpa.
Jag har gett mig tre dagar, tre dagar där jag får känna precis allt jag vill, tre dagar där jag
bara vill dra täcket över huvudet och inte stiga upp, tre dagar där jag inte vill ha någon kontakt
med omvärlden, för när dom här tre dagarna är slut, så ska jag samla styrka,styrka för att
bekämpa sjukdomen jag bär på, sjukdomen som det inte finns några garantier att jag
någonsin blir frisk ifrån. Jag är beredd att kämpa men jag måste bara ha mina tre dagar först,
jag behöver dom för att visa hur mycket N betyder för mig, jag behöver mina tre dagar för
att få sörja.
..Jag är inte arg, jag är tacksam..
När folk fått höra att jag har cancer är deras naturliga reaktion att säga att
det är orättvist, men var ligger orättvisan?! Är det för att jag har två barn, är
gravid och har fått cancer? Finns det nånting, som skulle vara mer rättvist?
Inte i min värld, folk blir sjuka hela tiden, alla människor har någon som bryr sig.
Nu har lotten fallit på mig, nu är det jag som har blivit sjuk och jag ska göra det bästa
Nu har lotten fallit på mig, nu är det jag som har blivit sjuk och jag ska göra det bästa
av det! Jag kan inte gå och vara arg på världen, för den har inte gjort mig nånting.
Nånstans mitt i allt det här kan jag ändå vara tacksam, tacksam för att jag för möjligheten att
bli lite mer ödmjuk, tacksam för att jag inser hur fort livet kan tas ifrån en, hur allt kan vända
på ett enda ögonblick. Tacksam för att jag får chansen att uppskatta alla dom där småsakerna,
man glömmer så lätt när livet bara rullar på. Jag är tacksam för livet jag fått leva, för allt jag
fått och för den person jag är idag. Jag är tacksam att jag har en underbar sambo att dela
livet med, en sambo som med bara sin doft skänker mig en enorm trygghet, en sambo som
fått mig att älska livet ännu mer, en sambo som gett mig den finaste gåvan man kan få, våra
tre barn. Jag är tacksam för att jag får leva, jag är tacksam att jag fått gåvan, att visa hur mycket
livet betyder just för mig ♥
..Hej mitt vinterland..
Godmorgon, under helgen har snön lagt sig och det är äntligen vinter!
Jag älskar snö, jag älskar vinter, för det betyder att jag får börja med
förberedelser inför jul. Julen, det är min favorit högtid på hela året
och det handlar inte om att man får julklappar, utan om stämningen
som infinner sig, när julen nalkas. Det handlar om, att man tar sig extra
tid för pyssel, bak, tända ljus, familj och god mat, allt sånt som jag älskar.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får ha en normal jul, att jag hinner
göra allt det jag vill göra innan jul, men samtidigt så tänker jag satsa på en
enkel jul i år, jag behöver inte ha allt! Utan i år ska jag satsa på min familj,
min fokus kommer ligga på att få se glädjen i mina barns ögon och att
jag ska ha tid att bara sitta och njuta och andas in den rena sanna glädjen.
Gud vad jag längtar efter julen, gud vad jag hoppas att min resa går mot sitt
Gud vad jag längtar efter julen, gud vad jag hoppas att min resa går mot sitt
slut när våren nalkas, gud vad jag hoppas att jag får njuta av många fina stunder
med mina barn.
..All omtanke värmer..
Vill börja med att tacka för all omtanke, alla fina blommor och andra grejer jag fått, jag blir alldeles rörd! Jag förväntar mig inte nått av någon, så det gör mig alldeles varm i hjärtat, hur omtänksamma ni är. För mig räcker det med att jag vet att ni tänker på mig och min familj och att ni finns här när vi behöver er. Tusen hjärtligt tack för all omtanke ni ger oss, ni gör redan mer än tillräckligt ❤
..Att lämna avtryck..
Jag har inga som helst planer på att förlora den här fighten mot cancern, men
ändå är det som att min hjärna förbereder sig för alla tänkbara scenarion. Nästan
varje gång jag lägger mig för att vila under dagen, så kommer det brev upp i mitt
huvud, brev som jag skriver till mina nära och kära, för att lämna ett sista avtryck
innan jag vandrar vidare. Jag är inte rädd för att dö, för jag vet att jag gör mitt bästa
för att förhindra det! Men jag har en rädsla å den tänker jag inte hymla med, det är
att OM det skulle bli så, så är min dotter för liten för att kunna minnas mig, hon är
för liten för att komma ihåg att hon haft en mamma, en mamma som älskar henne till
oändligheten. Min son har ju däremot hunnit skapa en massa minne, under våra år
tillsammans, å han har så bra minne att jag vet att det inte skulle svikta. Men att ha
en dotter som är just över året och som kanske skulle få leva på andras minnen av
mig, resten utav sitt liv är vedervärdigt, så därför så tänker jag göra mitt bästa för att
vinna den här jävla fighten, för det är inte min tur ännu, inte ännu på länge.
..Vartenda litet minne..
Idag var jag och gjorde en magnetröntgen igen och fick äntligen se mitt älskade N igen!
Jag försöker suga in vartenda litet minne, jag vill kunna spara, minnas och känna allt,
utifall att jag måste göra det otänkbara. Det känns som att jag famlar i mörkret, att jag letar
med ljus och lykta efter det där lilla halmstråtet för att kunna ha möjligheten att behålla mitt barn.
Jag har inga planer på att ge upp, jag tänker leta efter svar, efter möjligheter, jag tänker
kämpa in i det sista för N, för det är mitt barn värd. Om jag inte gör det, kommer jag alltid
klandra mig själv för att jag inte försökte och skulle då leva ett helt liv med skuldkänslor
Idag fick jag även bekräftat att det är N som jag känner i min kropp, att det är N som
orsakar stickningarna/stötarna i livmodern, för N låg still på en enda bild , på 1 serie
av 8 serier. Å jag sa direkt när dom frågade hur det gått inne i röntgen, det gick bra men
det stack och kändes som stötar i livmodern hela tiden. Det känns underligt, för det är med
det stack och kändes som stötar i livmodern hela tiden. Det känns underligt, för det är med
både glädje och sorg jag upplever allt. Det är med glädje och sorg jag ser på bilder av N, men
det är dom här stunderna som ger mig möjligheten att skapa minnen av mitt älskade barn,
det är dom här stunderna som ger mig möjligheten att skapa minnen av mitt älskade barn,
dom där stunderna som jag sedan kan plocka fram å minnas, oavsett hur det här slutar.
..Älskade N..
När du ligger i sängen med handen på magen och säger godnatt till ditt ofödda barn och inser att det kanske aldrig får se dagens ljus. Att ditt barn inte får möjligheten att känna den kärlek du känner för den redan nu, så känns det tungt, fruktansvärt tungt. Jag önskar så att det fanns ett bra alternativ, ett val där du får en ärlig chans till livet å ett där jag inte riskerar mitt. Jag önskar så att det fanns ett värdigt avslut, ett avslut som kan ge mig sinnesfrid och där jag har plats att sörja. Jag önskar utav hela mitt hjärta att det skulle finnas ett alternativ för att få finnas kvar för er alla tre ❤ Du är inte född ännu, men du har redan berört mitt liv, du har gett mig tid genom att upptäcka cancern, du har gett mig ett alternativ till att kunna välja livet. Älskade älskade N, det är svårt att förklara hur man kan älska någon man aldrig har träffat å få andra människor att förstå det man bär på.
..En ny resa, en tuff resa..
En ny resa, en tuff resa, som precis tagit sin början!
Idag börjar en resa, som egentligen började redan den 18 okt, dagen jag åkte in till akuten
med smärtor i ryggen som var ohanterliga. Jag trodde det var foglossning men på akuten hittade
dom en tumör i buken på mig, den var den som orsakade smärtan och efter det har många
dom en tumör i buken på mig, den var den som orsakade smärtan och efter det har många
prover tagits och undersökningar har gjorts.
Men idag kom beskedet på provsvaren allvarlig livmoderhalscancer som spridit sig till buken
, jag vet inte vad jag ska säga, cancern kan jag tackla men det är så mycket mer runt
omkring som gör det sjukt jobbigt. Jag måste fatta ett beslut, ett beslut jag inte vill ta!
Vill jag ha behandling måste jag avsluta min graviditet, ta bort ett barn som jag burit i över
3 månader! Å väntar jag med behandling, kan det sprida sig till fler ställen i kroppen och mitt
utgångsläge är redan allvarligt. Det är inget lätt beslut, hur mycket jag än funderar kan jag inte
bestämma mig, känns som att jag väljer mellan mina barn jag har och mitt ofödda barn.
Jag vill vara en mamma för dom barn jag har, följa deras resa genom livet och se dom växa upp,
samtidigt som jag även vill ge mitt barn i magen en ärlig chans för att få leva, men riskerna om jag
genomgår graviditeten och väntar med behandling är att jag kanske lämnar 3 barn utan mamma.
Hur motiverar man sig själv till att ta bort ett fullt frisk barn, hur lever man med smärtan och sorgen
över att ha förlorat ett barn och hur lever man med ett sånt beslut resten utav sitt liv utan skuldkänslor?
Det här kommer som sagt bli en väldigt tuff resa, men jag ska göra mitt bästa för att ge cancern en
rejäl jävla fight, för över mig ska den inte få vinna! Frågan är bara hur mycket jag är beredd att offra
för att bli frisk?
..Beslut över att börja blogga..
Sedan jag slutade blogga för 2 år sen har det hänt mycket, sonen har hunnit växa
å hunnit bli stor, han har även hunnit få en lillasyster som redan hunnit bli över 1 år!
Beslutet till att börja blogga igen är för att jag behöver bloggen igen! Jag behöver få
lufta mina tankar, jag behöver ett ställa och skriva ner min resa, ett ställe där folk som
vill följa mig under resans gång kan gå in och läsa. Mer om vad min resa handlar om står i
nästa inlägg.
