..två månader..

Jag ligger i sängen medan tårarna rinner ner för mina kinder, det gör ont i mig, att du inte fick en chans till livet. Ångesten och paniken som infann sig dagen du togs ifrån mig, gör sig påmind allt oftare, det är svårt att leva med att man dödat sitt barn.  Det känns som igår  sjukdomen tog dig ifrån mig, igår någon slet ut något ur mitt hjärta och fyllde det med tomhet, igår jag höll vaggan i mina händer och tittade ner på min fina son. Jag förstår inte, hur jag ska lära mig leva med den här smärtan, för stundvis gör det så ont att jag knappt kan andas.Jag vill vara arg men jag kan inte, för jag är så lycklig och tacksam över att jag hann uppleva dig, om än för en liten stund. Jag är så tacksam, över att du gav dina syskon en möjlighet att behålla sin mamma, mig en möjlighet till livet.

 Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig, du har förändrat mitt liv,

 tack för att jag fick möjligheten att älska dig ❤

..Det kom som en chock..

I måndag var jag och lämna prover inför cytostatikan som skulle ägt rum idag,

men den blev inte av för att värderna var för låga, så nytt försök nästa vecka.

Även röntgenundersökningarna ska skjutas på tills jag fått tredje kuren cytostatika.

Jag hade även en del frågor när jag var där, som jag fick svar på, men ett av svaren kom

mer eller mindre som en chock, nu när jag åker ner till Umeå så ska jag inte strålas, utan jag

 ska sövas, undersökas, få cytostatika en fjärde gång och det ska göras upp en plan. Jag vet 

inte hur jag känner inför att sövas igen, det var inte direkt nått jag var förberedd på, jag har

inte legat på ett operationsbord eller sövts sen Niikolai togs ifrån mig och jag känner att ju mer

jag tänker på det, desto mer kommer känslorna kring allting upp igen. Jag känner att jag hade

velat ha tid att förbereda mig, nu känns det som att det bara kastas upp i ansiktet på mig och

att jag bara ska acceptera det. Jag är inte beredd på att känna, jag vet inte om jag vill känna,

just nu kämpar jag bara imot och skjuter det framför mig och hoppas att känslorna ska fara 

tillbaka, vars jag placerat dom tills jag har ork att ta tag i allt. 

 

 

..Nej till cancer..

 

Det är lätt för mig att säga Nej till cancer  jag gör det för att ingen ska behöva offra sitt barn

för att ha en chans att överleva, jag gör det för att kvinnor som mig ska ha en chans att se 

sina barn växa upp, jag gör det för att livet är värdefullt, för att alla människor som är drabbade

ska ha en chans att leva ♥

 

 

 

 

 

..Livstecken..

Vintern har kommit och även om det är -37 har jag inte fryst fast nånstans. Var ut och hämta ved för

ett tag sen och det är nå underbart med kylan, älskar när det biter i kinderna lite grann och när det

är så friskt och skönt att andas även om det ibland kan göra ont. 

 

Jag mår fortfarande bra och har rätt mycket ork så jag njuter av tiden med mina barn, här en dag var

vi och åkte pulka, en annan dag skridskor.  Jag passar även på att avlasta min sambo nu när jag kan

och lagar mat :) Är det nått jag har saknat är det att laga mat, nu när jag inte måste sitta ner för att

laga mat och när jag inte mår illa av mat osen är det roligt igen. 

 

Jag försöker även tillbringa så mycket tid med min familj som möjligt, för nästa vecka får jag sista

kuren cytostatika för den här gången och efter det väntar strålning i Umeå och massa tid borta från

min familj. Kommer bli extremt tungt, men vi måste igenom den biten oxå. Jag har ännu inte fått

nå datum när jag ska dit, inte heller fått veta hur länge jag bli borta men det kommer väl.

Innan dess är det ändå några grejer som ska utföras. 

 

 11/1 Lämna prover 

12/1 Datartomografi

13/1 Cytostatika

18/1 Magnetröntgen

 

Sen får vi se vad allting visar, förhoppningarna är väl att tumören blivit mindre men det återstår att se.

 Jag förväntar mig ingenting så får vi se åt vilket håll det går.