..Vartenda litet minne..
Idag var jag och gjorde en magnetröntgen igen och fick äntligen se mitt älskade N igen!
Jag försöker suga in vartenda litet minne, jag vill kunna spara, minnas och känna allt,
utifall att jag måste göra det otänkbara. Det känns som att jag famlar i mörkret, att jag letar
med ljus och lykta efter det där lilla halmstråtet för att kunna ha möjligheten att behålla mitt barn.
Jag har inga planer på att ge upp, jag tänker leta efter svar, efter möjligheter, jag tänker
kämpa in i det sista för N, för det är mitt barn värd. Om jag inte gör det, kommer jag alltid
klandra mig själv för att jag inte försökte och skulle då leva ett helt liv med skuldkänslor
Idag fick jag även bekräftat att det är N som jag känner i min kropp, att det är N som
orsakar stickningarna/stötarna i livmodern, för N låg still på en enda bild , på 1 serie
av 8 serier. Å jag sa direkt när dom frågade hur det gått inne i röntgen, det gick bra men
det stack och kändes som stötar i livmodern hela tiden. Det känns underligt, för det är med
det stack och kändes som stötar i livmodern hela tiden. Det känns underligt, för det är med
både glädje och sorg jag upplever allt. Det är med glädje och sorg jag ser på bilder av N, men
det är dom här stunderna som ger mig möjligheten att skapa minnen av mitt älskade barn,
det är dom här stunderna som ger mig möjligheten att skapa minnen av mitt älskade barn,
dom där stunderna som jag sedan kan plocka fram å minnas, oavsett hur det här slutar.
Kommentarer
Trackback
