..två månader..

Jag ligger i sängen medan tårarna rinner ner för mina kinder, det gör ont i mig, att du inte fick en chans till livet. Ångesten och paniken som infann sig dagen du togs ifrån mig, gör sig påmind allt oftare, det är svårt att leva med att man dödat sitt barn.  Det känns som igår  sjukdomen tog dig ifrån mig, igår någon slet ut något ur mitt hjärta och fyllde det med tomhet, igår jag höll vaggan i mina händer och tittade ner på min fina son. Jag förstår inte, hur jag ska lära mig leva med den här smärtan, för stundvis gör det så ont att jag knappt kan andas.Jag vill vara arg men jag kan inte, för jag är så lycklig och tacksam över att jag hann uppleva dig, om än för en liten stund. Jag är så tacksam, över att du gav dina syskon en möjlighet att behålla sin mamma, mig en möjlighet till livet.

 Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig, du har förändrat mitt liv,

 tack för att jag fick möjligheten att älska dig ❤

<3

<3

Lider verkligen med dig fina fina du <3 Kan inte riktigt sätta mig in i det du går igenom, men jag tänker på dig!