..Jag är inte arg, jag är tacksam..

När folk fått höra att jag har cancer är deras naturliga reaktion att säga att
det är orättvist, men var ligger orättvisan?! Är det för att jag har två barn, är
gravid och har fått cancer? Finns det nånting, som skulle vara mer rättvist?
Inte i min värld, folk blir sjuka hela tiden, alla människor har någon som bryr sig.  
Nu har lotten fallit på mig, nu är det jag som har blivit sjuk och jag ska göra det bästa
av det! Jag kan inte gå och vara arg på världen, för den har inte gjort mig nånting.
 
Nånstans mitt i allt det här kan jag ändå vara tacksam, tacksam för att jag för möjligheten att
bli lite mer ödmjuk, tacksam för att jag inser hur fort livet kan tas ifrån en, hur allt kan vända
på ett enda ögonblick. Tacksam för att jag får chansen att uppskatta alla dom där småsakerna,
man glömmer så lätt när livet bara rullar på. Jag är tacksam för livet jag fått leva, för allt jag
fått och för den person jag är idag. Jag är tacksam att jag har en underbar sambo att dela
livet med, en sambo som med bara sin doft skänker mig en enorm trygghet, en sambo som
fått mig att älska livet ännu mer, en sambo som gett mig den finaste gåvan man kan få, våra
tre barn. Jag är tacksam för att jag får leva, jag är tacksam att jag fått gåvan, att visa hur mycket
livet betyder just för mig ♥

..Att lämna avtryck..

Jag har inga som helst planer på att förlora den här fighten mot cancern, men
ändå är det som att min hjärna förbereder sig för alla tänkbara scenarion. Nästan
varje gång jag lägger mig för att vila under dagen, så kommer det brev upp i mitt 
huvud, brev som jag skriver till mina nära och kära, för att lämna ett sista avtryck 
innan jag vandrar vidare. Jag är inte rädd för att dö, för jag vet att jag gör mitt bästa
för att förhindra det! Men jag har en rädsla å den tänker jag inte hymla med, det är 
att OM det skulle bli så, så är min dotter för liten för att kunna minnas mig, hon är
för liten för att komma ihåg att hon haft en mamma, en mamma som älskar henne till
oändligheten. Min son har ju däremot hunnit skapa en massa minne, under våra år 
tillsammans, å han har så bra minne att jag vet att det inte skulle svikta. Men att ha 
en dotter som är just över året och som kanske skulle få leva på andras minnen av 
mig, resten utav sitt liv är vedervärdigt, så därför så tänker jag göra mitt bästa för att 
vinna den här jävla fighten, för det är inte min tur ännu, inte ännu på länge.
 
 
 
 

..Vartenda litet minne..

Idag var jag och gjorde en magnetröntgen igen och fick äntligen se mitt älskade N igen!
Jag försöker suga in vartenda litet minne, jag vill kunna spara, minnas och känna allt,
utifall att jag måste göra det otänkbara. Det känns som att jag famlar i mörkret, att jag letar
med ljus och lykta efter det där lilla halmstråtet för att kunna ha möjligheten att behålla mitt barn.
Jag har inga planer på att ge upp, jag tänker leta efter svar, efter möjligheter, jag tänker
kämpa in i det sista för N, för det är mitt barn värd. Om jag inte gör det, kommer jag alltid
klandra mig själv för att jag inte försökte och skulle då leva ett helt liv med skuldkänslor
 
Idag fick jag även bekräftat att det är N som jag känner i min kropp, att det är N som 
orsakar stickningarna/stötarna i livmodern, för N låg still på en enda bild , på 1 serie
av 8 serier. Å jag sa direkt när dom frågade hur det gått inne i röntgen, det gick bra men
det 
stack och kändes som stötar i livmodern hela tiden. Det känns underligt, för det är med
både glädje och sorg jag upplever allt. Det är med glädje och sorg jag ser på bilder av N, men
det är dom här stunderna som ger mig möjligheten att skapa minnen 
av mitt älskade barn,
dom där stunderna som jag sedan kan plocka fram å minnas, oavsett hur det här slutar. 
 
 
 
 

..Älskade N..

När du ligger i sängen med handen på magen och säger godnatt till ditt ofödda barn och inser att det kanske aldrig får se dagens ljus. Att ditt barn inte får möjligheten att känna den kärlek du känner för den redan nu, så känns det tungt, fruktansvärt tungt. Jag önskar så att det fanns ett bra alternativ, ett val där du får en ärlig chans till livet å ett där jag inte riskerar mitt. Jag önskar så att det fanns ett värdigt avslut, ett avslut som kan ge mig sinnesfrid och där jag har plats att sörja. Jag önskar utav hela mitt hjärta att det skulle finnas ett alternativ för att få finnas kvar för er alla tre ❤ Du är inte född ännu, men du har redan berört mitt liv, du har gett mig tid genom att upptäcka cancern, du har gett mig ett alternativ till att kunna välja livet. Älskade älskade N, det är svårt att förklara hur man kan älska någon man aldrig har träffat å få andra människor att förstå det man bär på. 

..En ny resa, en tuff resa..

En ny resa, en tuff resa, som precis tagit sin början!
 
Idag börjar en resa, som egentligen började redan den 18 okt, dagen jag åkte in till akuten
med smärtor i ryggen som var ohanterliga. Jag trodde det var foglossning men på akuten hittade
dom 
en tumör i buken på mig, den var den som orsakade smärtan och efter det har många
prover tagits och undersökningar har gjorts. 
 
Men idag kom beskedet på provsvaren allvarlig livmoderhalscancer som spridit sig till buken
, jag vet inte vad jag ska säga, cancern kan jag tackla men det är så mycket mer runt
omkring som gör det sjukt jobbigt. Jag måste fatta ett beslut, ett beslut jag inte vill ta!
Vill jag ha behandling måste jag avsluta min graviditet, ta bort ett barn som jag burit i över
3 månader!  Å väntar jag med behandling, kan det sprida sig till fler ställen i kroppen och mitt
utgångsläge är redan allvarligt. Det är inget lätt beslut, hur mycket jag än funderar kan jag inte
bestämma mig, känns som att jag väljer mellan mina barn jag har och mitt ofödda barn. 
Jag vill vara en mamma för dom barn jag har, följa deras resa genom livet och se dom växa upp,
samtidigt som jag även vill ge mitt barn i magen en ärlig chans för att få leva, men riskerna om jag
genomgår graviditeten och väntar med behandling är att jag kanske lämnar 3 barn utan mamma. 
 
Hur motiverar man sig själv till att ta bort ett fullt frisk barn, hur lever man med smärtan och sorgen
över att ha förlorat ett barn och hur lever man med ett sånt beslut resten utav sitt liv utan skuldkänslor?
Det här kommer som sagt bli en väldigt tuff resa, men jag ska göra mitt bästa för att ge cancern en 
rejäl jävla fight, för över mig ska den inte få vinna! Frågan är bara hur mycket jag är beredd att offra
för att bli frisk?
 
 

Nyare inlägg
RSS 2.0