..Väntan..

Är ett tag sen jag skrev här, har blivit uppehåll i behandlingen så jag har fortfarande

inte fått min tredje kur cytostatika, värdena har varit för låga och jag har dessutom hunnit

vara förkyld. Hoppas värdena går upp, till på torsdag, så att jag kan ta sista kuren.

Just nu, går det så otroligt mycket energi åt att försöka hålla mig "frisk", å väntan, att 

hela tiden skjuta fram allt är sinnessjukt jobbig, jag vill så gärna bli klar med kuren så jag 

kan börja leva igen, å med leva menar jag att kunna gå på affären, besöka vänner, vara

ute och slippa vara rädd för dra på mig virus. Jag känner mig fånge i mitt eget hem, även 

om jag är en hemma människa så är känslan över att ens "frihet" tas ifrån en jättejobbig. 

 

Mycket av sånt man tar för givet, tas ifrån mig och att gå hemma och bara vänta på att

försöka bli kvitt cancern, påverkar en mer än man tror. Senaste veckorna har jag funderat,

på hur mycket cancern hinner göra i min kropp medan jag tvingas skjuta fram behandlingen

hela tiden. Även om det inte skrämmer mig så, så vill jag ju såklart inte att mitt utgångläge

ska bli sämre, utan jag vill bli klar med kuren, så jag får svar på om cytostatikan gjort nån nytta

i min kropp och på vad läkarnas nästa steg och förhoppningar är. 

 

Något som däremot påverkar mig väldigt mycket är att jag börjat tappa ögonfransarna och även

att mina ögonbryn tunnats ut. Jag visste att risken fanns där, men trodde inte det skulle drabba 

mig, mitt ansikte känns så uttryckslöst och det får mig att se sjukare ut. Det är som sagt bara 

lite hår, men det känns som att jag tvingats offrat så mycket, så varför kan jag inte bara få ha 

nånting som får mig att må bra kvar! Jag är väl medveten om att alla inte har styrkan jag bär

på och så länge jag inte förlorar den, så klarar jag av att hålla mig på banan. Jag är så tacksam

över att jag har min familj som matar mig med styrka varje dag och att mins sons bortgång ger

mig drivkraft till att kämpa, för att inget skulle göra ondare, än om han skulle dött förgäves. 

 

Jag hoppas mina steg bort från cancern, kommer med ljuset som påminner oss

om att våren snart är här. 

 

 

 

 

Jag känner dig inte men jag hittade din blogg av en slump. Vilken fighter du är!