..Formad av livet..
Jag har kommit på mig själv att jag ägnar alldeles för mkt tid på att vara rädd
rädd för att göra en massa misstag, rädd för att inte hinna med en massa saker som
jag vill i mitt liv, rädd för göra folk besvikna, rädd för att inte kunna leva upp till mina egna
förväntningar på mig själv. Vet att jag skrivit förut att jag är rädd för att våga leva och det
är jag, jag är sjukt rädd! Jag vet att jag går miste om en massa och jag vet att jag inte har en
någon anledning att vara rädd. Men i 10 år av mitt liv har jag lärt mig att när saker börjar gå bra
när jag verkligen försöker leva livet fullt, är lycklig så kommer det alltid ett bakslag, det kanske
är min rädsla för att det ska hända som gör att det händer, jag vet inte.
Det är sant som dom säger att att livet formar en, på många sätt tycker jag att jag har formats
till en bättre människa som har lärt mig att hantera smärt & sorg och se människor med andra ögon,
jag tycker att jag är förstående och en bra lyssnare. Men jag är en tänkare jag överarbetar och tar för
allvarlig på saker, jag gör små grejer stora och det drar ibland ner mig i skiten, det gör att jag inte kan
slappna av. Det låter helt galet men juh mer jag tänker på det desto klarare blir det, jag är rädd
för att vara lycklig & jag är sjukt rädd för att bli sårad eftersom det händer hela tiden. Jag är rädd
för dom val jag gjort den senaste tiden inte är rätt. Jag är rädd att dom valen kommer såra mig mer
än vad jag trodde från början, det kanske inte var en sån smart idé att släppa in dig i mitt liv igen.
Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att leva med att jag inte kände dej, det är så mkt
frågetecken, saker jag skulle behöva reda ut, men som är för jobbiga att ta tag i.
Jag är världs bäst på att skjuta känslor fram för mig, jag har gjort det länge och jag har lärt mig av
den bästa. Jag hoppas bara att mina fel & brister inte smittar av sig på dom ser upp till mig, jag
hoppas att dom ser mina starka sidor istället för mina svagheter och mest av allt hoppas jag att dom
slipper bli formade av livet på det sättet jag har blivit.
rädd för att göra en massa misstag, rädd för att inte hinna med en massa saker som
jag vill i mitt liv, rädd för göra folk besvikna, rädd för att inte kunna leva upp till mina egna
förväntningar på mig själv. Vet att jag skrivit förut att jag är rädd för att våga leva och det
är jag, jag är sjukt rädd! Jag vet att jag går miste om en massa och jag vet att jag inte har en
någon anledning att vara rädd. Men i 10 år av mitt liv har jag lärt mig att när saker börjar gå bra
när jag verkligen försöker leva livet fullt, är lycklig så kommer det alltid ett bakslag, det kanske
är min rädsla för att det ska hända som gör att det händer, jag vet inte.
Det är sant som dom säger att att livet formar en, på många sätt tycker jag att jag har formats
till en bättre människa som har lärt mig att hantera smärt & sorg och se människor med andra ögon,
jag tycker att jag är förstående och en bra lyssnare. Men jag är en tänkare jag överarbetar och tar för
allvarlig på saker, jag gör små grejer stora och det drar ibland ner mig i skiten, det gör att jag inte kan
slappna av. Det låter helt galet men juh mer jag tänker på det desto klarare blir det, jag är rädd
för att vara lycklig & jag är sjukt rädd för att bli sårad eftersom det händer hela tiden. Jag är rädd
för dom val jag gjort den senaste tiden inte är rätt. Jag är rädd att dom valen kommer såra mig mer
än vad jag trodde från början, det kanske inte var en sån smart idé att släppa in dig i mitt liv igen.
Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att leva med att jag inte kände dej, det är så mkt
frågetecken, saker jag skulle behöva reda ut, men som är för jobbiga att ta tag i.
Jag är världs bäst på att skjuta känslor fram för mig, jag har gjort det länge och jag har lärt mig av
den bästa. Jag hoppas bara att mina fel & brister inte smittar av sig på dom ser upp till mig, jag
hoppas att dom ser mina starka sidor istället för mina svagheter och mest av allt hoppas jag att dom
slipper bli formade av livet på det sättet jag har blivit.
Kommentarer
Trackback
