..Min väg tillbaka..

Jag tänker inte be om ursäkt för att bloggen inte uppdateras speciellt ofta, för jag vet
att jag inte har några förplikter sig gentemot någon annan än mig själv och mina barn.
Däremot önskade jag att jag orkade uppdatera oftare, men just nu går all min energi åt
till att försöka hitta en balansgång mellan livet och min ork, men det går tungt. Alla mina
psykiska besvär gör det så mycket svårare, t.ex. som att min energi tar slut, lika fort som
man drar ut sladden till dammsugaren från väggen och då kan jag stå mitt i ett brödbak,
eller i en lekpark med mina barn, men har jag riktigt tur så är det vid ett tillfälle där jag har
möjlighet att gå att vila. Jag trodde inte att resan påverkat mig så mycket som det verkar
ha gjort, men det känns som att jag tappade min personlighet nånstans efter vägen.

 

När jag inte längre kunde vara jag, för att jag inte hade ork till mina barn, mina intressen
eller nära och kära. När jag tvingades ge upp dom bitar som gör att mitt liv faller på plats,
när jag helt plötsligt tvingades vara jag utan guld bitarna i mitt liv, när det som gör mig till
mig inte längre fanns där. Vissa dagar får jag nästan panik, när en person som liknar mig
står och stirrar tillbaka mot mig i spegeln och jag inser att jag måste samarbeta med den
här kvinnan ett tag till för att få livet att funka.

 

Men jag är på väg tillbaka, sakta men säkert, jag känner att jag blir mer jag för varje dag som går.
Härvan i min hjärna måste bara lösas upp och jag behöver få koll på alla känslor, just nu känner
jag så mycket ilska och sorg. Ilska över valet jag var tvungen att göra, sorg över att behövde
tampas med valet ensam, sorg och ilska över att inte känna igen sig själv längre! Å så mycket
mer, men jag håller på att trassla upp det, men jag har insett att jag kommer behöva hjälp
av en kurator, nån jag kan bolla med, nån som ställer motfrågor och får mig att tänka klarare,

 

Gud vad jag hoppas den här resan är slut snart, för jag börjar vara så trött på den, jag vill
bara fortsätta mitt liv där vars jag slutade det och blicka framåt istället för bakåt!

 
 
 

..Jag sörjer, lika mycket som jag gläds..

När du andas, för att din son inte längre gör det, gör det så ont! Det bränner till 
i strupen och det känns som att du inte får luft. Jag kommer inte ifrån att det var jag
som tog det slutgiltiga beslutet, om att avsluta hans liv! Det går inte en endaste dag,
utan att Niikolai finns i mina tankar. På väggen i vardagsrummet, hänger en tydlig 
minnesbild som visar på hans närvaro i mitt liv, i köket ligger ett blått vadderat kuvert,
där i ligger en heldress som min bästa vän Lisa sytt, med ett tyg jag valde, när hon 
var på syfestivalen och jag förmår inte att flytta på det. Smärtan är lika närvarande nu som
den, dan han togs ifrån mig och jag känner skuld, skuld och åter skuld över att jag kunde
låta det här hända. I andras ögon hade jag inget val med tanke på situationen, men det
kvarstår att det var just det jag hade, jag hade ett val och jag tvingades ta ett beslut jag ska
leva med resten utav mitt liv. Ett beslut som kommer följa med mig, tills det att jag tar mitt sista
andetag. Jag är så tacksam över mitt liv, att jag får bo under samma tak som 3 fantastiska
människor, som ger mig så mycket livsglädje. Men jag sörjer även det jag har förlorat och det
som jag aldrig kommer kunna få. Jag har alltid sagt att jag vill vara färdig med barn, innan jag
är 30, men jag trodde att det skulle vara mitt beslut! Jag vet inte ens om jag någonsin skulle
klara av eller ens vilja gå igenom en sådan process igen,å nu spelar det ju egentligen ingen
roll då möjligheten över att få skapa fler fantastiska liv, har tagits ifrån mig. Men jag sörjer ändå
över möjligheten, lika mycket som jag gläds åt att Niikolai var den sista jag bar, men all kärlek
jag kunde förmå.

..Brachy..

Just i detta nu ligger jag i sängen och genomlider en brachy (invärters strålning) det är inte alls lika hemskt som det låter, men fortfarande obehagligt! Tur dom är generös med smärtlindring.

 Tidigare idag blev jag sövd, för att sätta in implantat i livmodern och livmodertappen, det är det som i sin tur gör att jag kan strålas invärters. Invärters strålning är mycket mer effektivt än utvärters och centrerar strålningen till området med cancer och påverkar därför inte dom andra organen i kroppen lika mycket och det betyder mindre biverkningar. Blir sängläge i ca 10 timmar och under den tiden får jag vicka på tårna, röra armarna och huvudet, men inte så mycket mer än så. Det är kateter och fasta från föda för att slippa toabesök, då det inte går att komma upp. 
Tycker det går bra än sålänge, trodde det skulle vara värre faktiskt 😊



..Livstecken..

Hej, här kommer lite efterlängtat livstecken från mig, är ju som sagt ett bra tag sen 
jag skrev här på bloggen, men jag har haft fullt upp med min familj.. Just nu befinner
jag mig i Umeå, på strålbehandling och cellgiftsbehandling.  Är inne på dag 16 här
nere och tanken är att jag ska stanna här till den 8 juli, men snart har halva tiden gått.
Strålningen får jag varje dag mån - fre och den tar ca 10 min och cellgifterna får jag 1 gång
i veckan och den tar ca 3 timmar, det här är en annan sort än den jag fått tidigare och jag
får väldigt låg dos, den har heller inte samma  biverkningar som den andra, så den här
gången slipper jag tappa håret. Ögonbrynen är nästan helt tillbaka, ögonfransarna har halva
vägen kvar och mitt hår på huvudet är väl ca 1 cm.  Känner mig så fruktansvärt ful just nu, 
den här processen där håret håller på att växa ut är så mycket värre än att vara flintis, men 
vill jag ha tillbaka mitt hår, så måste jag börja nånstans. I helgen var jag hem på permis till
min underbara familj och nånggång under  nästa vecka åker dom ner till sommarhuset och blir
här tills jag åker hem mest troligt, ska bli skönt att bara ha tom ca 1,5 timme bort, längtar, längtar! 
 
 
 

..Förkyld..

Hoff, dragit på mig en förkylning! Den var dock inte oväntad, då båda barnen varit sjuka, dottern drogs med feber i en vecka och har hostat och snorat som aldrig förr och den enda som dög, var jag! Så det var väl egentligen bara en tidsfråga, innan jag fick skiten. Det är juh så svårt att hålla sig från virus när ungarna är sjuk och behöver en, men jag hoppas att jag får en lindrig variant av det hon haft, om det är det viruset jag dragit på mig. Min kropp är verkligen inte på topp har för att handskas med en envis förkylning just nu, nu ladda med c-vitamin och andra preparat så kanske jag är frisk till på torsdag. 

..Slutet på ännu en del av resan..

Slutet på ännu en del av resan närmar sig. Nästa veckan väntar sista kuren cellgifter 
 och jag kan med glädje säga att jag längtar. Att sluta med cellgifter betyder att jag är
ett steg närmare att slippa vara annorlunda, ett steg närmare att bli jag igen. Idag såg 
jag nånting i spegeln, nånting som gjorde mig så glad och det är att mina ögonfransar
är på väg att växa ut igen. Jag ska väl egentligen inte ropa hej ännu, men jag hoppas att
dom är här för att stanna. Den 27 april väntar skiktröntgen och då får vi veta om tumören
krympt ytterligare och sedan är det bara invänta att dom ringer från umeå och kallar ner mig
för operation och strålning. Jag måste säga att jag oroat mig för att åka ner, att vara ifrån min
familj och att sakna ihjäl mig efter barnen, men nu har lugnet i min kropp lagt sig och jag ser 
faktiskt fram emot att åka ner, jag känner att min kropp börjat vara slut! Det tar på krafterna 
att ha cancer och även vara tvåbarnsmamma, så resan ner till Umeå ger mig möjligheten att 
andas ut och fokusera på mig själv, för att sedan komma tillbaka med ny ork och energi. 
 
Snart är sommaren här och den får jag förhoppningsvis tillbringa med min familj! Njuta av tiden med 
varandra, där cancern inte är den centrala delen av vårt liv! Jag längtar efter dagen, då jag ska servera
tårta och skrika ut att jag är cancerfri!
 
 
 
 
 
 

..Cytokur 2, av andra cytobehandlingen..

Gårdagen spenderades på sjukhuset för att inta cellgifter, andra kuren på andra cellgiftsbehandlingen. Det gick fint, men känner ju att jag börjar må sämre än jag brukar. Dagarna efter cytokuren är jag inte direkt på topp, känner hur hårt kroppen jobbar och hur pressad den känner sig. Varje steg upp för trappan, varje uppgift tar emot, kroppen vill inte lika mycket som mig, men jag driver den framåt ändå! 

Dagen idag ska jag befinna mig utomhus, jag ska njuta av våren medan den är kvar, så idag blir det att sitta framför elden, grilla korv och dricka te. 

..Prioriteringar..

Hej, det var ett tag sen, jag tänkte börja med att säga att jag mår rätt bra och att uppdateringarna
på bloggen varit dåliga, för att jag helt enkelt prioritera annat. Har försökt njuta lite av våren
och fokuserat på familjen. Påsken har vi spenderat i stenudden tillsammans med svärmor med 
familj, var otroligt mysigt att bara få vara utan att känna nån press på sig.
 
Men vad har hänt sen sist jag skrev då, joo jag har hunnit vara ner till Umeå en sväng,
för undersökningar och dom visade att jag kanske inte behöver operera bort livmodern utan
att cancern mest troligt går att stråla bort. Tumören i buken har ju som sagt krymt, och den
planerar dom att operera bort och sedan sätta in mig på 5 veckors strålning, men innan
jag får göra nått av dom grejerna, ska jag köra 3 kurer cellgifter till. En omgång har jag redan
fått och den andra vara planerad till förra veckan, men den blev inte av då mina prover är
skit! Just nu har jag verkligen inget immunförsvar och jag känner att kroppen inte är vars
den brukar, jag har inte återhämtat mig från första kuren av andra cellgiftsbehandlingen
ännu, känns som att en förkylning är påväg att bryta ut men den kommer aldrig. Just nu är
det bara hoppas att proverna hinner gå upp och att jag inte hinner bli sjuk innan, så att jag kan
få cellgifter nu på fredag. 
 
Utseendemässigt har det dock hänt en del, jag har inga ögonfransar kvar och knappt nå
ögonbryn heller, gissar att det som är kvar av ögonbrynen åker under mina två sista kurer. 
Ögonfransarna känns inte sådära superviktiga, men att knappt ha nå ögonbryn, känns helt
skumt, mitt ansiktet känns uttrycktslöst och det är helt klart nånting som påverkar mig. 
Jag vet att det bara är hår och att det växer ut igen, det är även det jag får höra hela tiden,
många tror att det är en tröst just nu, men det är det egentligen inte, för det känns skit!
 
 
 

..Saknad och glädjebesked..

Idag är det tre månader sen, min älskade son togs ifrån mig, det smärtar och är fortfarande svårt att förstå! Jag kämpar med skuldkänslorna varje dag och kan fortfarande inte rättfärdiga mitt val, det känns fortfarande lika hemskt. Även om jag vet att det var nått jag var tvungen att göra för mina två andra barn, så ändrar det inte hur jag känner för det, det kan inte ta bort smärtan 💜
 
Men idag är inte bara en påminnelse av Niikolais existens, utan även en dag då jag fick glädjande besked! Tumören i buken har gått från att vara stor som en stor potatis, till att bli liten som ett hallon. Cytostatikan har verkligen hjälpt och nu är det bara lite kvar, av det som tog min sons liv ifrån mig. Sen återstår ju grunden till problemet kvar men snart är första målet uppnått och det känns fantastiskt. Nu jävlar ska bara hallonet käkas upp, innan vi kan gå vidare. 
 

..Mina skatter..

 
Godmorgon! Njuter av den finaste synen på den här jorden, mina barn ❤ Tänk vilken tur jag har som får vara mamma, till dom här skatterna. Vi ska strax gå ner och äta frukost (jag ska titta på) och sedan ska jag på magnetröntgen (därav fastandet) sedan kommer dagen gå i lugnets tecken. Jag och sonen som dessutom drabbats av förkylning, kör på väldigt  låga varv och vilar massor, håller tummarna för att resten av familjen slipper insjukna. Hoppas ni har en bra dag. 
 

..Skiktröntgen..

Bara klunka i sig lite kontrastvätska inför röntgen dårå. Hoff hoppas jag slipper biverkningar. 

..Cytostatikakur tre..

 
Äntligen, i torsdags blev den sista planerade cytostatikakuren i Gällivare klar. Så himla skönt att mitt första delmål är klart, det känns stort.
Hade sällskap av lillasyster och vi sov väl borta tre timmar av behandlingen, så gick rätt fort. 
Som alltid dag två efter cyton, är jag trött som fan och krypningarna i benen har börjat komma, hoppas dom drar sig tillbaka. Snart avklarat 12 timmar ensam med ungarna, bara en timme kvar tills hela familjen är samlad igen. Tur ungarna är inställd på relativt lågväxel idag och att jag har lördagsgodis att muta dom med 😊
 
 
Nu gäller det att blicka framåt och samla styrka för nästa resa i kampen mot cancern! 
 
 

..Väntan..

Är ett tag sen jag skrev här, har blivit uppehåll i behandlingen så jag har fortfarande
inte fått min tredje kur cytostatika, värdena har varit för låga och jag har dessutom hunnit
vara förkyld. Hoppas värdena går upp, till på torsdag, så att jag kan ta sista kuren.
Just nu, går det så otroligt mycket energi åt att försöka hålla mig "frisk", å väntan, att 
hela tiden skjuta fram allt är sinnessjukt jobbig, jag vill så gärna bli klar med kuren så jag 
kan börja leva igen, å med leva menar jag att kunna gå på affären, besöka vänner, vara
ute och slippa vara rädd för dra på mig virus. Jag känner mig fånge i mitt eget hem, även 
om jag är en hemma människa så är känslan över att ens "frihet" tas ifrån en jättejobbig. 
 
Mycket av sånt man tar för givet, tas ifrån mig och att gå hemma och bara vänta på att
försöka bli kvitt cancern, påverkar en mer än man tror. Senaste veckorna har jag funderat,
på hur mycket cancern hinner göra i min kropp medan jag tvingas skjuta fram behandlingen
hela tiden. Även om det inte skrämmer mig så, så vill jag ju såklart inte att mitt utgångläge
ska bli sämre, utan jag vill bli klar med kuren, så jag får svar på om cytostatikan gjort nån nytta
i min kropp och på vad läkarnas nästa steg och förhoppningar är. 
 
Något som däremot påverkar mig väldigt mycket är att jag börjat tappa ögonfransarna och även
att mina ögonbryn tunnats ut. Jag visste att risken fanns där, men trodde inte det skulle drabba 
mig, mitt ansikte känns så uttryckslöst och det får mig att se sjukare ut. Det är som sagt bara 
lite hår, men det känns som att jag tvingats offrat så mycket, så varför kan jag inte bara få ha 
nånting som får mig att må bra kvar! Jag är väl medveten om att alla inte har styrkan jag bär
på och så länge jag inte förlorar den, så klarar jag av att hålla mig på banan. Jag är så tacksam
över att jag har min familj som matar mig med styrka varje dag och att mins sons bortgång ger
mig drivkraft till att kämpa, för att inget skulle göra ondare, än om han skulle dött förgäves. 
 
Jag hoppas mina steg bort från cancern, kommer med ljuset som påminner oss
om att våren snart är här. 
 
 
 
 

..två månader..

Jag ligger i sängen medan tårarna rinner ner för mina kinder, det gör ont i mig, att du inte fick en chans till livet. Ångesten och paniken som infann sig dagen du togs ifrån mig, gör sig påmind allt oftare, det är svårt att leva med att man dödat sitt barn.  Det känns som igår  sjukdomen tog dig ifrån mig, igår någon slet ut något ur mitt hjärta och fyllde det med tomhet, igår jag höll vaggan i mina händer och tittade ner på min fina son. Jag förstår inte, hur jag ska lära mig leva med den här smärtan, för stundvis gör det så ont att jag knappt kan andas.Jag vill vara arg men jag kan inte, för jag är så lycklig och tacksam över att jag hann uppleva dig, om än för en liten stund. Jag är så tacksam, över att du gav dina syskon en möjlighet att behålla sin mamma, mig en möjlighet till livet.

 Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig, du har förändrat mitt liv,
 tack för att jag fick möjligheten att älska dig ❤

..Det kom som en chock..

I måndag var jag och lämna prover inför cytostatikan som skulle ägt rum idag,
men den blev inte av för att värderna var för låga, så nytt försök nästa vecka.
Även röntgenundersökningarna ska skjutas på tills jag fått tredje kuren cytostatika.
Jag hade även en del frågor när jag var där, som jag fick svar på, men ett av svaren kom
mer eller mindre som en chock, nu när jag åker ner till Umeå så ska jag inte strålas, utan jag
 ska sövas, undersökas, få cytostatika en fjärde gång och det ska göras upp en plan. Jag vet 
inte hur jag känner inför att sövas igen, det var inte direkt nått jag var förberedd på, jag har
inte legat på ett operationsbord eller sövts sen Niikolai togs ifrån mig och jag känner att ju mer
jag tänker på det, desto mer kommer känslorna kring allting upp igen. Jag känner att jag hade
velat ha tid att förbereda mig, nu känns det som att det bara kastas upp i ansiktet på mig och
att jag bara ska acceptera det. Jag är inte beredd på att känna, jag vet inte om jag vill känna,
just nu kämpar jag bara imot och skjuter det framför mig och hoppas att känslorna ska fara 
tillbaka, vars jag placerat dom tills jag har ork att ta tag i allt. 
 
 

En blogg om mig.
En tjej på 28 år som
delar sitt liv med sin
underbara sambo &
våra två barn.

En tjej som även fick
sin cancerdiagnos i
November 2015 & som
tänker göra allt, för att
ge cancer en rejäl fight!

Vi lever i Gällivare,
det är vad vissa
skulle kalla bushen
men, som den norrlänning jag är
kan jag inte annat
än att älska det.

I min blogg luftar jag mina tankar och delar med mig av min vardag.

Kika runt & läs :)


RSS 2.0