Det jag nu kommer dela med mig av är väldigt personligt för mig, det här är nog det enda
jag någonsin har funderat över om jag ska skriva på bloggen, men jag gör det inte för att
folk ska läsa. Jag gör det för att bloggen är en plats där jag uttrycker mina känslor, folk tänker
väll att jag lika gärna hade kunnat skriva en dagbok men det är helt enkelt inte samma sak. Det
är tanken på att man luftar sina tankar, att tankarna inte sitter fast i ett block utan är helt fria.

Jag är en människa med väldigt mycket känslor i mig, jag har en ryggsäck överfull av känslor
som jag bär på och jag vill helst lösa allt själv, för annars känner jag mig svag. Det senaste
halvåret har jag mer än någonsin känt mig onormalt känslosam, nästan i upplösnings tillstånd,
jag har haft så mycket känslor på en och samma gång att det enda sättet för mig att hantera
det på har varit genom att gråta. När Thomas åker bort, äre som att allt rasar, det är inte det
att jag inte tycker det är kul att han är på egenhand, jag tycker det är skitkul att han gör något
och inte sitter instängd eller umgås med mig hela tiden, men så fort han varit borta en längre
stund äre som att jag faller ner i en grop, det är som att någon suger ur all den livslust jag bara
hade för en liten stund sedan, jag gråter & gråter å det enda som verkar ha ockuperat min hjärna
är hur mycket jag saknar han och hur jobbigt känslorna är som jag känner när han är borta.
Jag får tungt och andas, jag får svettingar och det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer
att få se han igen. Det känns som att känslorna ska kväva mig, att jag kommer dö.

Även fast jag vet att han kommer hem på t.ex söndag, att han har roligt, att han älskar och saknar
mig så lugnar det mig inte. Det enda som hjälper är att lätta på trycket och gråta och denna procedur
får jag göra om och om igen. Å det här börjar verkligen tära på mina krafter, det känns som att jag
ska älska ihjäl min karl, som att jag älskar han för mycket för mitt eget bästa. Dom här känslorna
tar så stor plats att man börjat tänka i banorna att det kan förstöra vårat förhållande och då skulle
jag bara ha mig själv att skylla. Men idag kom min räddning, som en blixt från en klar himmel när jag
pratade med en gammal arbetskollega, att jag lider av separationsångest, jag läste om det och det
är så glasklart. Jag har mer eller mindre lidit av separationsångest hela livet, det började med mamma
när jag var liten, jag blev sjuk så fort hon sa att hon skulle bort, jag kunde inte ens sova över hos min
kompis som bodde efter samma gata. Finns så många fler exempel, men nu när jag vet vad det är så
ska jag söka upp någon att prata med det om, för det här problemet är ett problem som jag vet att
jag aldrig kommer klara av ensam, jag tänker inte låta det här problemet förstöra det bästa jag
någonsin haft! Jag tänker inte låta det här styra mitt liv nåmer!