..Saknad och glädjebesked..
Idag är det tre månader sen, min älskade son togs ifrån mig, det smärtar och är fortfarande svårt att förstå! Jag kämpar med skuldkänslorna varje dag och kan fortfarande inte rättfärdiga mitt val, det känns fortfarande lika hemskt. Även om jag vet att det var nått jag var tvungen att göra för mina två andra barn, så ändrar det inte hur jag känner för det, det kan inte ta bort smärtan 💜
Men idag är inte bara en påminnelse av Niikolais existens, utan även en dag då jag fick glädjande besked! Tumören i buken har gått från att vara stor som en stor potatis, till att bli liten som ett hallon. Cytostatikan har verkligen hjälpt och nu är det bara lite kvar, av det som tog min sons liv ifrån mig. Sen återstår ju grunden till problemet kvar men snart är första målet uppnått och det känns fantastiskt. Nu jävlar ska bara hallonet käkas upp, innan vi kan gå vidare.
..Mina skatter..
Godmorgon! Njuter av den finaste synen på den här jorden, mina barn ❤ Tänk vilken tur jag har som får vara mamma, till dom här skatterna. Vi ska strax gå ner och äta frukost (jag ska titta på) och sedan ska jag på magnetröntgen (därav fastandet) sedan kommer dagen gå i lugnets tecken. Jag och sonen som dessutom drabbats av förkylning, kör på väldigt låga varv och vilar massor, håller tummarna för att resten av familjen slipper insjukna. Hoppas ni har en bra dag.
..Skiktröntgen..
Bara klunka i sig lite kontrastvätska inför röntgen dårå. Hoff hoppas jag slipper biverkningar.
..Cytostatikakur tre..
Äntligen, i torsdags blev den sista planerade cytostatikakuren i Gällivare klar. Så himla skönt att mitt första delmål är klart, det känns stort.
Hade sällskap av lillasyster och vi sov väl borta tre timmar av behandlingen, så gick rätt fort.
Som alltid dag två efter cyton, är jag trött som fan och krypningarna i benen har börjat komma, hoppas dom drar sig tillbaka. Snart avklarat 12 timmar ensam med ungarna, bara en timme kvar tills hela familjen är samlad igen. Tur ungarna är inställd på relativt lågväxel idag och att jag har lördagsgodis att muta dom med 😊
Nu gäller det att blicka framåt och samla styrka för nästa resa i kampen mot cancern!
..Väntan..
Är ett tag sen jag skrev här, har blivit uppehåll i behandlingen så jag har fortfarande
inte fått min tredje kur cytostatika, värdena har varit för låga och jag har dessutom hunnit
vara förkyld. Hoppas värdena går upp, till på torsdag, så att jag kan ta sista kuren.
Just nu, går det så otroligt mycket energi åt att försöka hålla mig "frisk", å väntan, att
hela tiden skjuta fram allt är sinnessjukt jobbig, jag vill så gärna bli klar med kuren så jag
kan börja leva igen, å med leva menar jag att kunna gå på affären, besöka vänner, vara
ute och slippa vara rädd för dra på mig virus. Jag känner mig fånge i mitt eget hem, även
om jag är en hemma människa så är känslan över att ens "frihet" tas ifrån en jättejobbig.
Mycket av sånt man tar för givet, tas ifrån mig och att gå hemma och bara vänta på att
försöka bli kvitt cancern, påverkar en mer än man tror. Senaste veckorna har jag funderat,
på hur mycket cancern hinner göra i min kropp medan jag tvingas skjuta fram behandlingen
hela tiden. Även om det inte skrämmer mig så, så vill jag ju såklart inte att mitt utgångläge
ska bli sämre, utan jag vill bli klar med kuren, så jag får svar på om cytostatikan gjort nån nytta
i min kropp och på vad läkarnas nästa steg och förhoppningar är.
Något som däremot påverkar mig väldigt mycket är att jag börjat tappa ögonfransarna och även
att mina ögonbryn tunnats ut. Jag visste att risken fanns där, men trodde inte det skulle drabba
mig, mitt ansikte känns så uttryckslöst och det får mig att se sjukare ut. Det är som sagt bara
lite hår, men det känns som att jag tvingats offrat så mycket, så varför kan jag inte bara få ha
nånting som får mig att må bra kvar! Jag är väl medveten om att alla inte har styrkan jag bär
på och så länge jag inte förlorar den, så klarar jag av att hålla mig på banan. Jag är så tacksam
över att jag har min familj som matar mig med styrka varje dag och att mins sons bortgång ger
mig drivkraft till att kämpa, för att inget skulle göra ondare, än om han skulle dött förgäves.
Jag hoppas mina steg bort från cancern, kommer med ljuset som påminner oss
om att våren snart är här.
