..Jag sörjer, lika mycket som jag gläds..
När du andas, för att din son inte längre gör det, gör det så ont! Det bränner till
i strupen och det känns som att du inte får luft. Jag kommer inte ifrån att det var jag
som tog det slutgiltiga beslutet, om att avsluta hans liv! Det går inte en endaste dag,
utan att Niikolai finns i mina tankar. På väggen i vardagsrummet, hänger en tydlig
utan att Niikolai finns i mina tankar. På väggen i vardagsrummet, hänger en tydlig
minnesbild som visar på hans närvaro i mitt liv, i köket ligger ett blått vadderat kuvert,
där i ligger en heldress som min bästa vän Lisa sytt, med ett tyg jag valde, när hon
var på syfestivalen och jag förmår inte att flytta på det. Smärtan är lika närvarande nu som
den, dan han togs ifrån mig och jag känner skuld, skuld och åter skuld över att jag kunde
låta det här hända. I andras ögon hade jag inget val med tanke på situationen, men det
kvarstår att det var just det jag hade, jag hade ett val och jag tvingades ta ett beslut jag ska
leva med resten utav mitt liv. Ett beslut som kommer följa med mig, tills det att jag tar mitt sista
andetag. Jag är så tacksam över mitt liv, att jag får bo under samma tak som 3 fantastiska
människor, som ger mig så mycket livsglädje. Men jag sörjer även det jag har förlorat och det
som jag aldrig kommer kunna få. Jag har alltid sagt att jag vill vara färdig med barn, innan jag
som jag aldrig kommer kunna få. Jag har alltid sagt att jag vill vara färdig med barn, innan jag
är 30, men jag trodde att det skulle vara mitt beslut! Jag vet inte ens om jag någonsin skulle
klara av eller ens vilja gå igenom en sådan process igen,å nu spelar det ju egentligen ingen
roll då möjligheten över att få skapa fler fantastiska liv, har tagits ifrån mig. Men jag sörjer ändå
över möjligheten, lika mycket som jag gläds åt att Niikolai var den sista jag bar, men all kärlek
jag kunde förmå.
klara av eller ens vilja gå igenom en sådan process igen,å nu spelar det ju egentligen ingen
roll då möjligheten över att få skapa fler fantastiska liv, har tagits ifrån mig. Men jag sörjer ändå
över möjligheten, lika mycket som jag gläds åt att Niikolai var den sista jag bar, men all kärlek
jag kunde förmå.
