..Gott nytt år..
Snart är 2015 till ända och 2016 står för dörren. Inför 2015 hoppades jag på,
att min kropp skulle må bättre (då jag tappade mycket i vikt när jag ammade dottern)
och att vi skulle utöka familjen. 2015 gav mig ett cancerbesked och lät mig mista min
ena son, dom tre sista månaderna av året har bjudit på så mycket intryck, smärta och
sorg att det är svårt att greppa, det är först nu jag börjar fatta vad som hänt.
Men dom 9 första månaderna av året har egentligen varit helt fantastiska, jag har hittat
en ny bästa vän, en person som förgyller min tillvaro och förstår sig på vem jag är, jag har
sett mina barn utveckla sin syskonrelation och fått bli varm i hjärtat av all kärlek och omtanke
dom visar varandra. Jag har sett min sambo växa å beundrat hans styrka och lugn i allt vi
tagit oss för, jag har lärt mig massor, med saker om mig själv.
2015 är ett år jag aldrig kommer glömma, det är ett år jag kommer blicka tillbaka på
2015 är ett år jag aldrig kommer glömma, det är ett år jag kommer blicka tillbaka på
med både sorg och glädje, det är ett år jag aldrig kommer vilja ångra. Inför 2016 tänker
jag inte hoppas på nånting, utan jag tänker leva här och nu och ta dagen som den kommer.
Jag kan däremot garantera att 2016 kommer bli ett år där jag ska fortsätta ge 100% mot
cancer, jag ska fortsätta visa hur mycket livet betyder just för mig, jag ska kämpa för finnas
där för mina barn och jag ska visa att jag inte ger upp utan en rejäl fight.
Jag ska visa cancern, att man blir som starkast när man blir svag! Gott nytt år!
..Jag njuter till fullo..
Jag hoppas ni njuter av att vardagen, dröjer sig på ett tag till, för det är nå speciellt att få infinna sig i julbubblan. Jag njuter till fullo och det känns som att kroppen är påväg tillbaka efter kejsarsnittet. Jag mådde visserligen dåligt på julafton, men vad gör det när jag ändå orkade tillbringa tiden med min familj ❤
Så bra som jag mådde igår, har jag inte mått på länge, jag orka till och med ta hand om mina barn, fast sambon jobbar 12 timmars skift. Det är så skönt att orka vara mamma, att slippa säga nej till allt och orka vara närvarande med sina barn. Jag hoppas detta mående är här för att stanna! Jag är såklart fortfarande trött och blir trött av vardagliga ansträngningar, men i det stora hela bekymmrar det mig inte.
Cellgifterna verkar inte ha tagit så hårt på kroppen som jag trodde den skulle göra denna gång, nu är det mest känselbortfall i fingrarna, smärtor i fötter/ben som stör mig. Men så länge jag klarar av att virka är jag glad, virkningen är min terapi, förutom min familj så är det där jag samlar kraft mot min sjukdom och orkar med allt som händer. Att bara låta kroppen vila, skingrar tankarna men ändå kunna gör nå kreativt är så guldvärt ❤ Tiden är dyrbar, så njut till fullo!
Det ska iaf jag göra, med dessa underbaringar.
..Peruk..
Haft min ena syster här för att fixa till lite juliga naglar, passade även då på att pröva peruker.
Ogillar att alla har lugg, men förstår ju varför, har nog dock hittat en som kan funka. Men peruk är inte jag, känns onaturligt, men är ju en bra möjlighet om man inte vill vara sjuk offentligt :)
God jul på er allihop.
..2 av 3..
Idag blev det dags för andra cellgiftskuren, gick superbra, förutom lite andningsbesvär. Hade
med min andra hälft simpus, så vi skrattade
oss igenom 5 timmar :) Nästa och sista kuren för denna gång, borde bli om ca 3 veckor om värdena är bra. Känns skönt, men då börjar istället ett nytt kapitel i min resa, strålning.
Nu hoppas jag att biverkningarna från cellgifterna inte blir allt för stora, så jag kan må bra på julafton, men återstår att se. Jul är ändå jul, bara man får vara med sin familj ❤
..Skjuta på cellgiftsbehandlingen..
I onsdags fick jag ett samtal från cytostatika enheten, vi blir tvungna och skjuta
på cellgifts behandlingen jag skulle ha på torsdagen, för att mina vita blodkroppar
är för låga. Det känns skit, för jag vill så gärna blir klar med behandlingen. Dessutom
så innebär det att jag förmodligen kommer må skit på julafton, då det är planerat
för nytt försök nu på tisdag. Jag håller iaf mina tummar, att dom vita blodkropparna
gått upp till på måndag, å för er som inte vet varför dom måste gå upp, så är det dom
vita blodkropparna som mer eller mindre är kroppens immunförsvar och eftersom
man sänker immunförsvar när man ger cellgifter, så måste det finnas nånting och ta av.
Nu hoppas jag bara att jag får vara frisk till på tisdag, men båda mina barn har nyss varit
förkylda och dragits med en seg hosta, så vi får se, än så länge är jag bara tungandad.
Annars kämpar jag på, jag är rätt orkeslös och gör inte så mycket, utan jag sitter mest i
soffan och virkar julklappar. Veckans ansträngning har varit och få ungarna till dagis, det är tungt och
dra halva sin vikt, bakom sig i pulkor. Å även om vi bara har några 100 meter till dagis, så måste
jag stanna och vila flera gånger efter vägen, å när jag väl kommit fram så skakar benen och händerna
p.g.a. ansträngningen. Men jag är så glad att jag fortfarande orkar, för det kommer kanske en dag, när
jag inte kan lämna mina barn där, utan måste förlita mig på att andra människor hjälper mig med det.
Just nu gäller det att lyssna på kroppens signaler och arbete med mitt ständiga dåliga samvete, för att jag
inte räcker till. Jag har dock insett att det inte är min omgivning som har höga förväntningar på mig, utan det
är jag själv som har det, jag är van att hålla ett visst tempo och eftersom jag blev dålig så fort har tankar inte
riktigt hunnit med, men jag jobbar på det.
Just nu är soffan är min bästa vän och virkningen är min terapi för själen ♥
..Att hon är jag..
När jag möter hennes blick i spegeln, kan jag inte sluta förundras! Hennes blick fyller mig
med mod och det gör mig stark. Jag beundrar henne, hur orkar hon med allt?
med mod och det gör mig stark. Jag beundrar henne, hur orkar hon med allt?
Jag så imponerad av vad denna kvinna kan åstadkomma, av hennes viljestyrka, hennes
sätt att hantera sjukdomen. Jag hoppas så innerligt att hon alltid orkar kämpa så här, att hennes styrka
aldrig ger vika och att hon tar sig ur detta levande. Jag har bara inte insett, att hon är jag.
..Skönheten sitter inte håret..
Igår kom dagen, dagen jag inte har väntat på, på dag 15 efter cellgiftskuren började håret lossnade.
Jag stod i duschen och tvättade håret när det hände, jag kunde dra hårslingor från håret som
ingenting och jag kände mig äcklad. Det finns få saker som äcklar mig så mycket hårstrån som
ligger överallt! Jag blev även sjukt nervös, men jag beslutade mig ganska snabbt, att imorgon åker
ligger överallt! Jag blev även sjukt nervös, men jag beslutade mig ganska snabbt, att imorgon åker
det av, imorgon har jag inget hår mer. Jag har alltid tyckt att hår är viktigt, även om jag inte pysslat
så mycket med det, men nu var jag rädd, rädd att tappa min personlighet, känna mig mindre kvinnlig
och framförallt känna mig naken. Så inatt blev det inte mycket sömn och när jag väl sov så drömde
jag att jag tappade allt hår och idag när jag vaknade var dom enda tankarna som snurrade i mitt
huvud, hur kommer jag se ut utan hår och hur kommer barnen att reagera.
huvud, hur kommer jag se ut utan hår och hur kommer barnen att reagera.
Tanken var att min lillasyster skulle raka av det, men när jag satt med virkningen i handen, så
ramlade det hår på axeln och där och då fann jag styrkan och modet, för att gå ner för trappan
och hämta rakapparaten. Å när jag väl stod där framför spegeln, med rakapparaten mot skallen,
så kände jag mig inte nervös längre, jag hade nämligen förstått att skönheten sitter inte i håret,
skönheten sitter i självkänslan och utstrålningen du visar. Jag kände en enorm lättnadskänsla
av att raka av mig håret, nu behöver jag inte längre vänta på att det ska ramla av bit för bit,
utan nu tar jag allt och då är det borta.
Jag vet att jag är sjuk, men nu syns det att jag är sjuk, jag kan inte längre gömma mig bakom håret,
utan nu när jag går ut genom dörren så kommer jag alltid vara annorlunda. Jag kommer inte längre
passa in i samhället på samma sätt som förut, men det gör ingenting för jag kommer fortfarande
vara samma person, med samma personlighet och styrka och det kan inte lite hår ta ifrån mig.
..Kropp ur balans..
Tack min kropp för att du fyller mina lungor med syre, pumpar runt blodet i min kropp, ser till så alla livsviktiga funktioner funkar och på det ändå håller mig vid medvetande och gör att jag är uppe på benen och orkar göra saker på dagarna.
Jag förstår att du har det tufft just nu, att du är chockad och ur balans, det var aldrig min mening och jag klandrar dig inte. Du har fått gå igenom mycket den senaste månaden, du har gått från att vara gravid, till att ha cancer samtidigt, till att behöva skäras sönder, sys ihop igen, läka sår, fatta att du inte är gravid, få cellgifter, bryta ner ditt immunförsvar och nu få en infektion.
Jag förstår att det är tufft och att du protesterar, allt det där, är för mycket för vem som helst.
Men jag hoppas du blir bättre snart! Jag gör det jag kan för att hjälpa till, jag rör på mig för att inte förlora mukelmassa, jag äter och dricker för att du ska få energi, jag sover och vilar för att du ska ha en chans att återhämta dig, jag kämpar, för jag tänker inte låta oss förlora kampen.
Vi är inte färdiga ännu, jag vet att vi är trötta men det här är bara början, inte slutet. Jag vet att du är i chock, det är jag oxå, men nu ser du till att bli bättre, så vi kan bli frisk!
..Den där mannen..
Jag vill inte säga att jag försummat min partner inte heller att vi glidit ifrån varandra,
däremot hade vi tappat bort varandra i småbarnslivet. Kärleken fanns alltid där, gnistan fanns
alltid där, men vi drog fram varandras värsta sidor där ett tag. Innan jag blev sjuk,
var vi en bra bit på väg tillbaka, vi fick tillbaka syret som matar den där elden!
Just nu står vi mitt i en livskris, där jag har blivit sjuk och han står på sidan, gör allt han kan
för att hjälpa till och jag kan inte sluta förundras över hur sinnessjukt mycket jag älskar den här
mannen. Han har alltid haft bra sidor, sinnessjukt bra sidor och jag har många gånger tänkt,
vad har jag gjort för att förtjäna han, vad ser han i mig och hur står han ut. Jag är inte lätt att leva
med, jag är säkerligen inte lätt att älska, men jag är väldigt bra på att se människor, visa omtanke
och ge kärlek.
Den här underbara mannen, den där mannen jag älskar, jag trodde inte han kunde bli bättre,
men så fel jag hade! Min sjukdom har lockat fram sidor i honom, sidor som han aldrig har
men så fel jag hade! Min sjukdom har lockat fram sidor i honom, sidor som han aldrig har
varit tvungen att använda och jag kan inte sluta förundras, jag står mållös å tittar på.
Han är en av anledningarna till att jag orkar, han ger mig så mycket styrka och energi bara
genom att se på mig. Han inger mig trygghet bara med hans doft och får mitt hjärta att slå
extra slag, men framför allt, så får han mig att vilja kämpa, han får mig att vilja leva, för jag vill
inte bara ha dom här åren med honom, utan jag är nyfiken på vad mer vi kan åstadkomma.
extra slag, men framför allt, så får han mig att vilja kämpa, han får mig att vilja leva, för jag vill
inte bara ha dom här åren med honom, utan jag är nyfiken på vad mer vi kan åstadkomma.
Tack för att du är stark när jag är svag, tack för att jag får dela mitt liv med dig, älskar dig ♥
