..Väntan..
Jag väntar på att den där lyriska lyckan ska komma, glädjen över livet och allt som hör det
till, men den infinner sig inte även fast jag har allt jag någonsin kan önska mig. Det är nått
som alltid ska dra ner mig, det är som att jag automatisk bromsar mig själv för att nått kan
hända, jag låter oron växa sig större än vad det hade kunnat bli om jag hade tagit tag i den
på en gång och jag tror alltid det värsta. Jag har så sjukt svårt att slappna av och det är för
att jag alltid är redo för ett bakslag, jag har mig själv att skylla på i mycket men vissa saker
vet även jag att jag inte kan kontrollera men ändå klandrar jag mig själv och blir uppstressad.
När ska jag lära mig att andas, slappna av och ta dagen som den kommer???
till, men den infinner sig inte även fast jag har allt jag någonsin kan önska mig. Det är nått
som alltid ska dra ner mig, det är som att jag automatisk bromsar mig själv för att nått kan
hända, jag låter oron växa sig större än vad det hade kunnat bli om jag hade tagit tag i den
på en gång och jag tror alltid det värsta. Jag har så sjukt svårt att slappna av och det är för
att jag alltid är redo för ett bakslag, jag har mig själv att skylla på i mycket men vissa saker
vet även jag att jag inte kan kontrollera men ändå klandrar jag mig själv och blir uppstressad.
När ska jag lära mig att andas, slappna av och ta dagen som den kommer???
Kommentarer
Trackback
