..Take a look inside of me..
Det ni nu kommer läsa är inte lätt för mig att skriva det är inte heller skriftligt korrekt
utan det är bara mina egna tankar & ord från hjärtat.
Jag gjorde ett val efter att jag flyttade hem från Karlstad, jag valde för min egen skull att ge personen
en chans, en chans till att få att lära känna mig & en chans till mig att få veta vem han är,
för att jag själv inte skulle klara av att leva med att jag inte ansträngt mig om han gick bort.
Egoistiskt joo jag vet!
Jag valde oxå att genomgå den här resan för försöka slippa vara arg, besviken och sårad
på en person som gjort mig så jävla illa! En person som jag egentligen ska kunna se upp till
och älska men det gör jag inte. Jag har försökt att älska den här människan, jag har verkligen
försökt att förstå mig på hans val, men det gör jag fortfarande inte. Det enda jag har lärt mig
är nått som borde vara självklart, jag har lärt mig att jag aldrig någonsin kommer kunna förändra
han & jag har lärt mig att acceptera han så som han är nu. Det har varit jävligt svårt jag har så
många gånger önskat att om jag gjorde såhär så skulle saker och ting vara annorlunda, jag har tagit
på mig rollen att försöka få han att förstå vad han missat. Innerst inne så tror jag att han förstår,
jag tror att han förstår hur illa han gjort mig, hur mycket hat jag bär på och att jag önskar att jag hade
en annan relation till han. Jag tror det är därför han fortfarande gömmer sig bakom alkoholen det är det
enda sättet för han att hantera sin smärta & skuldkänslor. Det är där han känner sig trygg!
Men om jag skulle få chansen att önska att han inte var alkoholist, så vet jag inte om jag skulle våga
ta den. För nu när jag accepterat att han är det så är det inte lika hemskt, det var värre när jag var
liten och inte förstod någonting. Idag så vet jag iaf någorlunda vem han är. Jag har acceptera att han
tar till flaskan för att göra livet lättare, jag kan tom förstå varför ibland. Jag har tagit mod till mig att
skrika ut min ilska, frustration & mina känslor rakt i hans ansikte. Jag har inte spara på ett enda ord.
Jag har sagt precis vad jag tycker & tänker om han, å det känns skönt, så jävla skönt, det gör att jag idag
kan fara och hälsa på han utan att känna hat i mot han. Jag vet idag när han tar sitt sista andetag så har
jag verkligen sagt allt jag behöver säga. Jag kan faktiskt idag säga att jag är glad att den personen finns
i mitt liv, det skulle vara något jag ångrar annars. Med något som gör mig riktigt ledsen är att jag aldrig
kommer kunna säga dom tre små orden åt han för jag vet att jag inte skulle mena dom.
utan det är bara mina egna tankar & ord från hjärtat.
Jag gjorde ett val efter att jag flyttade hem från Karlstad, jag valde för min egen skull att ge personen
en chans, en chans till att få att lära känna mig & en chans till mig att få veta vem han är,
för att jag själv inte skulle klara av att leva med att jag inte ansträngt mig om han gick bort.
Egoistiskt joo jag vet!
Jag valde oxå att genomgå den här resan för försöka slippa vara arg, besviken och sårad
på en person som gjort mig så jävla illa! En person som jag egentligen ska kunna se upp till
och älska men det gör jag inte. Jag har försökt att älska den här människan, jag har verkligen
försökt att förstå mig på hans val, men det gör jag fortfarande inte. Det enda jag har lärt mig
är nått som borde vara självklart, jag har lärt mig att jag aldrig någonsin kommer kunna förändra
han & jag har lärt mig att acceptera han så som han är nu. Det har varit jävligt svårt jag har så
många gånger önskat att om jag gjorde såhär så skulle saker och ting vara annorlunda, jag har tagit
på mig rollen att försöka få han att förstå vad han missat. Innerst inne så tror jag att han förstår,
jag tror att han förstår hur illa han gjort mig, hur mycket hat jag bär på och att jag önskar att jag hade
en annan relation till han. Jag tror det är därför han fortfarande gömmer sig bakom alkoholen det är det
enda sättet för han att hantera sin smärta & skuldkänslor. Det är där han känner sig trygg!
Men om jag skulle få chansen att önska att han inte var alkoholist, så vet jag inte om jag skulle våga
ta den. För nu när jag accepterat att han är det så är det inte lika hemskt, det var värre när jag var
liten och inte förstod någonting. Idag så vet jag iaf någorlunda vem han är. Jag har acceptera att han
tar till flaskan för att göra livet lättare, jag kan tom förstå varför ibland. Jag har tagit mod till mig att
skrika ut min ilska, frustration & mina känslor rakt i hans ansikte. Jag har inte spara på ett enda ord.
Jag har sagt precis vad jag tycker & tänker om han, å det känns skönt, så jävla skönt, det gör att jag idag
kan fara och hälsa på han utan att känna hat i mot han. Jag vet idag när han tar sitt sista andetag så har
jag verkligen sagt allt jag behöver säga. Jag kan faktiskt idag säga att jag är glad att den personen finns
i mitt liv, det skulle vara något jag ångrar annars. Med något som gör mig riktigt ledsen är att jag aldrig
kommer kunna säga dom tre små orden åt han för jag vet att jag inte skulle mena dom.
Kommentarer
Trackback
