..Ensamhet är skönt men ändå int..

Ibland trivs jag som fisken i vattnet med att vara själv men sen finns det dom
dära dagarna, när jag saknar att bo ihop med någon, ha någon att bry sig om
och lägga lite av sin energi & kärlek på. Jag kan längta efter att ligga i någons
armar och betyda nått men just nu tror jag int ens att jag är redo att sätta min
fot ut i kärlekslivet igen även fast jag vill. Kärleken skrämmer mej!
Jag är rädd för att bli sårad igen, jag är rädd för att öppna mej och det kommer
verkligen krävas rätt person om jag ska sätta mina känslor på spel igen!
Helt ärligt så känns det som att det är ett hål i mitt hjärta, som att någon har sprängt
min förmåga att tycka om någon i bitar :/ Just nu så vill jag inte ens tänka jag vill
egentligen bara stänga av, gömma mej ute i ingenstans och försöka njuta av ensamheten.
Eller en del av mej vill det iaf, den andra skriker efter den rätta?
Om han finns hur länge måste man söka då för att hitta han?
En sak som är säker jag tänker inte söka, jag tänker låta han hitta mej!